På tu man hand med Kungsleden

Publicerad i Utemagasinet (2016)

Niclas Sjöqvist ger sig ut på en vandring längs hela Kungsleden – 44 mil från Abisko i norr till Hemavan i söder. Det blir ett äventyr fyllt av härliga möten, ensamhet, djupa tankar, lycka och sagolik natur i oändligt många skepnader.

Det är längtan efter lugnet i fjällnaturen som gör att jag en dag bestämmer mig för att vandra hela Kungsleden. Min övertygelse är att äventyret kommer att passa mig på flera sätt. Jag kommer att få uppleva otroligt vacker och variationsrik natur, utan att behöva ägna för mycket uppmärksamhet åt karta och navigering. Möjligheten att fylla på proviant och övernatta i Svenska Turistföreningens fjällstugor, gör dessutom att vandringen verkar ha en rimlig svårighetsgrad för mig som endast har fjällvandrat en gång tidigare. Jag är dock helt införstådd med att vandringen kan bli tuff, inte minst psykiskt med tanke på att jag ska genomföra den helt på egen hand.

Livlig inledning
Långsamt vaknar jag upp ur mina drömmar. Jag vrider på mig i den smala sängen och blickar sömndrucket ut över rummet. Timmerväggar runt omkring mig, strumpor och underställ som hänger på tork, halvöppna ryggsäckar och ett virrvarr av kängor. Mina rumskamrater verkar redan ha gått ut för att äta frukost, men själv är jag nyvaken efter att ha sovit i nästan 11 timmar. Under gårdagseftermiddagen påbörjade jag min långa vandring i Abisko och vandrade oavbrutet hela eftermiddagen hit till Abiskojaure. Här somnade jag som en stock i stugan efter en intensiv dag med tåg, flyg, buss och vandring. Nu känner jag mig lugn och ordentligt utsövd. Idag kan äventyret börja på riktigt!

Framåt förmiddagen börjar jag inse vad folk menade när de, inför vandringen, sa att jag bitvis kommer att vara långt ifrån ensam så här under högsäsongen. Sträckan Abisko–Kebnekaise är nämligen den mest vandrade längs Kungsleden, något jag märker på att ”stigen” är flera meter bred och att jag hör eller ser människor i princip hela tiden. Med tanke på att Sveriges högsta berg finns några mil bort och att naturen är något av det vackraste jag har sett, är det inte särskilt svårt att förstå varför många väljer att vandra just här. Här går man med högresta bergstoppar och sjöar både invid leden och i fjärran. Vyerna är bitvis mycket vida och att vara ute på ett eget äventyr i den här bedårande miljön framkallar en härlig känsla av frihet. Jag känner mig priviligierad som har möjligheten att få uppleva allt detta fina i tre veckor framöver.

Framåt kvällen når jag Alesjaurestugorna, mäktigt belägna uppe på en bergsrygg som omges av klipphällar och vatten. Här får jag bo i en alldeles ”egen” stuga där jag efter ett bad i det iskalla vattnet lagar middag och sedermera somnar i fullkomlig tystnad.

Efterlängtad ensamhet
Efter ytterligare ett par dagars vandring, fyllda av trevliga möten med andra vandrare, sker en förändring i höjd med Singistugorna. Här viker nämligen Dag Hammarskjöldsleden av mot Kebnekaise Fjällstation. De som kommer norrifrån väljer ofta att precis här lämna Kungsleden, som efter vägskälet smalnar av till en liten stig. Under äventyrets fjärde dag får jag nu för första gången uppleva att vandra i total ensamhet under flera timmar. Det är precis vad jag har längtat efter och njuter av att strosa fram i en U-dal med eftermiddagssolen och en porlande jåkk som ständiga följeslagare vid min sida. När jag närmar mig Kaitumjaurestugorna, som är målet för kvällen, kommer jag upp på en höjd med mäktiga vyer över jåkkens forsande vatten och intilliggande fjäll. Från mitt avstånd liknar träden på andra sidan vattnet något man annars brukar se vid en modelljärnväg.

Härligt möte
– Nämen hej! Du ser trött ut; du kanske vill ha middag?

Anita, som är stugvärd i Kaitumjaurestugorna, har fått över lite mat sedan middagen och erbjuder mig nu att sitta ner tillsammans med henne och kollegan Robert. Pastaskruvar med köttfärssås och hembakat bröd har aldrig smakat godare, vilket givetvis har sin förklaring i min oerhörda hunger men också i att huvudingrediensen är köttfärs som Anita har torkat själv. Köttfärssås på konserv är nämligen för stadsbor, menar hon skämtsamt. Anita, Robert och jag sitter sedan ner och pratar en lång stund bland tomma fat och levande ljus. Här går det upp för mig hur närvarande jag är i samtalet, jämfört med hemma där jag garanterat hade tittat på min telefon av ren slentrian med jämna mellanrum. Här uppe är det bokstavligt talat meningslöst eftersom mobiltäckningen är lika med noll med min operatör. Känslan av ”här och nu” blir påtaglig och jag uppskattar ett enkelt samtal på ett helt annat sätt än hemmavid.

Dagstur till Skierfe
– Så sjukt högt det är, utbrister Tony med ett skratt.

Ytterligare några dagar har passerat och jag har gjort en tillfällig avstickare från Kungsleden - min första och enda under hela äventyret. Dagsturens mål har varit Skierfe, ett högrest fjäll känt för sin vertikala bergvägg. Hit har jag vandrat tillsammans med Mats och Tony som jag träffade i Sitojaurestugan kvällen före, och nu står vi och beundrar den svindlande utsikten med tappade hakor. Känslan av att se 700 meter rakt ned i Sareks nationalpark och känna vindens lätta sus i ansiktet framkallar ett adrenalinpåslag av Guds nåde! Vi är så högt upp att känslan närmast påminner om att befinna sig i ett flygplan; det är liksom svårt att ta in hur långt det är ner till marken. Vi fascineras av det vackra deltalandskapet långt där nere, som utgör en slags fristad för bland annat björn, lo och riktiga praktexemplar av Sarekälgar. Detta är utan tvekan en av de häftigaste naturupplevelserna jag har varit med om och på kvällen, i Aktsestugan, konstaterar Mats, Tony och jag att det var värt vartenda extrasteg att komma till Skierfe.

Från stugor till tält
Dagen därpå går vandringen vidare mot Pårtestugorna, för att morgonen därefter fortsätta mot Kvikkjokks Fjällstation. Kungsleden går nu ifrån vida vyer in i allt djupare barrskog. Under den sista milen innan Kvikkjokk följer jag en smal skogsstig som ringlar fram bland blåbärsris, granar, sjöar och myrar. Kontrasten är påtaglig mot de tidigare etapperna och det är riktigt mysigt att gå där och andas in den friska doften av barrträd. Tyvärr har vädret gjort en helomvändning och denna dag, äventyrets nionde, blir den första med ihållande regn och lite kallare luft. När jag trycker ner dörrhandtaget till Kvikkjokks Fjällstation är jag dyngsur från topp till tå, varför det känns extra lyxigt att jag just här kan ta resans första varma dusch. Dessutom hinner jag precis med att äta restaurangens lunch, vilken sedermera följs av trerätters middag och frukostbuffé. Stärkt av fjällstationens förstklassiga mat är jag redo att ta mig an nästa utmaning. Efter en kort båtfärd från Kvikkjokk inleds nämligen ett cirka 10 mils avsnitt som helt saknar fjällstugor. Det innebär att jag ska spendera några nätter i tält och eftersom detta avsnitt är Kungsledens minst populära, kommer jag dessutom möta betydligt färre vandrare än tidigare. Känslan att ge sig ut ensam här är både härlig och lite pirrig.

Nära till känslor
Vinden friskar i ute på fjället och regnet piskar mot mitt ansikte. Det är nu tre dagar sedan jag lämnade Kvikkjokk och tryggheten i fjällstugorna bakom mig – och jag gråter. Snyftandet har dock varken framkallats av att jag känner mig ensam, utsatt eller sorgsen. Det är bara det att här ute på fjället har jag kommit närmare mina känslor än vad jag någonsin har gjort tidigare. Den totala ensamheten har inneburit oceaner av tid att fundera över både stort och smått. Mest är det fina minnen som har dykt upp i mitt huvud – minnen som jag kan fundera kring hur länge som helst utan att bli avbruten. Det är så vackert och förlösande, att tårar rullar nedför mina kinder och blandas med de kalla regnstänken. Här uppfylls jag av en stor tacksamhet över mitt liv.

Härligt höstväder
När jag dagen därpå drar upp dragkedjan till tältet och tittar ut möts jag av en otroligt härlig syn. Kalfjället är dränkt i morgonsol och Vuonatjvikens vatten glittrar långt där nere. Det är nästan så att jag dansar ur tältet med Primuskök och frukosttillbehör i högsta hugg. Nu kan jag äta frukost i solen och hänga strumpor och andra blöta prylar på tork. Efter några kyliga dagar och en del regn kan jag nu åter vandra i shorts, trots att jag kommit halvvägs in i äventyret och augusti har övergått i september.

Efter en härlig dags vandring över grandiosa landskap, passerar jag Jäkkvik och slår upp tältet på kalfjället vid Pieljekaise nationalpark. Efter middagen sitter jag hopkurad och lyssnar till hur lågan från Primusköket värmer upp lite fjällvatten. Det vankas kaffe och chokladbit! Länge sitter jag sedan där och njuter av utsikten och känslan av hur kaffet sprider värme i hela kroppen. En otroligt behaglig känsla av harmoni infinner sig i varenda liten cell i kroppen. Enda smolket i glädjebägaren är frostnätterna. Timmarna efter midnatt har nämligen varit ganska ogästvänliga de senaste nätterna, eftersom jag dumdristigt nog har valt en lite för tunn sovsäck i jakten på smidigare packning. Därför har jag beslutat mig för att kommande natt får bli den femte och sista i tält. Det finns nämligen ett vindskydd i Sjnulttjie ett par mil bort och ytterligare ett par mil därifrån ligger obemannade Rävfallsstugan. Därefter börjar de bemannade fjällstugorna åter dyka upp utmed Kungsleden.

Nästa morgon rafsar jag ihop tältet och packar ner det i ryggsäcken en sista gång. Höstluften är härligt frisk och klar och morgonsolen värmer behagligt från den knallblå himlen när jag lämnar lägerplatsen. Dagens höjdpunkt blir lunchrasten som jag tar på ett stort stenblock precis vid strandkanten av en liten sjö, där den lätta brisen endast skapar lite krusningar på vattenytan. Natten i vindskyddet blir riktigt behaglig efter att jag har eldat i kaminen på kvällen.

Vilka tror vi att vi är?
När jag börjar vandra igen nästa morgon och rör mig längs en lång moränrygg med en härlig dal strax nedanför och högresta fjäll i fjärran, fastnar en låt med Bo Kaspers Orkester på skallen. ”Vilka tror vi att vi är?” frågar sig sångaren Bo Sundström och fortsätter: ”Här famlar vi omkring, och fattar ingenting.” Under vandringen har jag vid flera tillfällen funderat på vilka enorma krafter som har skapat fjällvärldens dramatiska landskap och hur extremt längesen detta måste ha varit. Det blir adekvat att ställa sig frågan vilka vi människor tror att vi är; vi som tar oss själva på alldeles för stort allvar och håller på att fördärva Moder jord för all framtid – på grund av egoism och kortsiktigt tänkande. Där och då blir det så tydligt att vi borde hysa en betydligt större vördnad och respekt inför vår planet med dess nuvarande och kommande generationer av djur och människor.

I det här skedet har jag inte sett röken av en enda människa på två dygn, trots att jag har förflyttat mig nästan fem mil under den tiden. Därför är det extra välkommet att se hur det ryker ur skorstenen på Rävfallsstugan när jag kommer dit. Kvällen blir bästa tänkbara; jag blir bjuden på stekt potatis och fläskfilégryta av mina trevliga rumskamrater, som besöker stugan över helgen och därmed har med sig gott om färsk mat.

Vacker final
De fem sista dagarna bjuds jag på solsken och naturgodis av finaste sort. Höjdpunkten är vandringen mellan Syterstugan och Viterskalstugan, där leden går från milsvid utsikt över snöklädda fjälltoppar in i den iögonfallande U-dalen kallad Syterskalet. Här går jag som i en lång korridor längs stigen, som kantas av enorma stenblock som en gång i tiden har rasat ner från branterna på båda sidor om mig. Väl framme vid Viterskalsstugan blir det påtagligt att säsongen nu sjunger på sista versen. Stugan har 24 bäddar, men här råder en märklig tystnad. Det är bara jag och två till som har kommit hit; en enorm kontrast mot den första natten i Abiskojaure för tre veckor sedan, då det var högsäsong och det sjöd av liv kring stugorna. Stillheten ger en insikt om att jag har varit ute på fjället ett bra tag och att äventyret är på väg att ta slut.

Den stora lättnaden
Nästa morgon är det så dags att ta sig an den allra sista etappen mot Hemavan.

– Jag kommer att ge dig en låt på vägen när du går - det är en liten tradition jag har, säger stugvärden Mia som sitter på farstutrappan till Vitersskalstugan.

När vi har sagt adjö hör jag blockflöjtstoner spela Nordmans låt ”Vandraren”. Medan tonerna hörs allt svagare bakom mig, fokuserar jag på att inte halka på de frostiga spängerna. Nu får inget gå fel.

Tre timmar senare har jag passerat skidbackarna i Hemavan och promenerar med ivriga steg mot en stor träportal som jag bara kan se baksidan av. När jag kommer upp jämsides och nyfiket tittar upp på de ingraverade bokstäverna infrias mina förhoppningar. Kungsleden, läser jag. Med en duns släpper jag ryggsäcken till marken. En känsla av lättnad, stolthet och fullkomlig lycka infinner sig, och i takt med det förvandlas mitt ansikte till ett enda stort leende.