Återträffen

Publicerad i Sjöräddningssällskapets tidning, Trossen (2017)
Foto: Peter Holgersson

Familjen Holmstrand hyrde en stuga i Gryts skärgård för att njuta av sol, bad, fiske och upptäcktsfärder. Men de hann knappt installera sig på ön, innan en olyckshändelse förvandlade den östgötska skärgårdsidyllen till skräckens högborg.

Det var läget i Gryts skärgård som lockade mest. På datorskärmen hemma i Linköping såg familjen Holmstrand en röd stuga med vita knutar, belägen på en udde några meter från havet. De bestämde sig med ens. Stugan på Fångö skulle bli familjens semesterparadis under en veckas tid till sommaren.

– Fångö verkade vara en ganska stor ö där det skulle finnas mycket att göra för oss. Vi planerade bland annat att plocka blåbär, besöka öns koppargruva och njuta av tomtens strandnära läge, berättar Linnea Holmstrand, mamma i familjen.

Almanackan visade lördag 30 juli och solen stod redan högt på himlen när Linnea, hennes make Anders samt deras barn Atle och hans lillebror Elvar klev ombord på stuguthyrarens båt vid Fyrudden. De satte kurs mot Fångö. Även om stugan och dess omgivningar hade sett ljuvliga ut på bilderna, överträffades nu alla förväntningar. Huset låg på en liten kulle med bedårande utsikt över Gryts kobbar och skär. En idyll i ordets rätta bemärkelse.

– Det var så vackert och helt perfekt för oss. Tomten erbjöd gott om utrymmen för pojkarna, det fanns en stor brygga nedanför huset och de fina trädgårdsmöblerna inbjöd till att sitta utomhus och äta. Vi kände nog allihop att detta skulle bli toppen, berättar Anders.

Uthyraren bjöd på en rundvandring på tomten och visade den motorbåt som hörde till stugan. Han berättade även att han under eftermiddagen skulle lämna ön en stund för att åka in till fastlandet. Nöjda och belåtna kånkade familjen Holmstrand in sin packning i stugan. Sedan åt familjen spaghetti och köttfärssås ute i trädgården, varpå barnen ville utforska tomten.

14.20 Pojkarna begav sig ner till vattenbrynet
Atle och Elvar, då fem respektive tre år, begav sig ner till vattenbrynet med sina håvar.

– Vi tänkte att om fiskarna simmade vilse kanske vi skulle kunna fånga dem. Men det kom mest vatten och små stenar och gammalt skräp i håvarna, förklarar Elvar.

– Och massor av sjögräs! lägger Atle till.

Bröderna sprang runt i bara kalsongerna och njöt till fullo av friheten i skärgården. Linnea höll lite koll på pojkarna medan Anders satt kvar vid bordet för att förbereda ett par fiskespön. Efter en stund övergav Atle sin håv för att klättra upp på en stor sten en bit längre upp på tomten. Sedan hoppade han ner i gräset igen.

14.28 Skriket kom som en blixt från klar himmel
Det hysteriska skriket kom som en blixt från klar himmel.

– Jag förstod direkt på Atles skrik att något var fel. Han har hög smärttröskel och har knappt reagerat på exempelvis getingstick tidigare, berättar Anders.

Linnea skyndade fram för att se vad som hade hänt. På Atles vrist syntes två små hål som satt bredvid varandra på knappt två centimeters avstånd. Det rann blod från dem. Linnea insåg med ens att det var ett bett från en huggorm, trots att någon sådan inte syntes till.

– Jag sa till Atle att han nog hade blivit stucken av en geting eftersom jag inte ville stressa upp honom mer än nödvändigt, säger hon.

Varken Linnea eller Anders hade någon tidigare erfarenhet av huggormsbett. Ändå insåg de vikten av att hålla Atle i stillhet för att inte påskynda spridningen av giftet. Linnea hjälpte därför sin son upp till huset för att lägga honom i soffan.

14.38 Atles tillstånd började försämras
Det dröjde bara tio minuter innan Atles tillstånd började försämras. Första symptomen, näst efter smärtan, var att hans röst blev svagare. Därefter började den lille pojken kräkas i kaskader. Hans ansikte blev kritvitt och svullnade så att läpparna liknade prinskorvar. Samtidigt blev smärtan i vristen värre. Anders gick ut på tomten där det var bäst telefonmottagning. Efter att ha läst om huggormsbett på 1177.se i sin telefon ringde han Giftinformationscentralen. Uppmaningen därifrån var inte vad en förälder vill höra.

– När jag beskrev hans symptom sa de bara ”Lägg på luren och ring 112”, säger Anders.

På den nyss så idylliska ön spred sig nu rädslan. Samtidigt gick det upp för föräldrarna att de för tillfället saknade båtskjuts till Fyrudden. Eftersom de ännu inte hade hunnit testa den lilla motorbåten som hörde till stugan, tog de beslutet att inte försöka ta sig till fastlandet för egen maskin. De var tillfälligt strandsatta på ön.

14.40 Jourtelefonen i Arkösund ringde
Sjöräddningssällskapets jourtelefon i Arkösund ringde klockan 14.40. Sebastian Wigmo hade skepparjouren och tog emot samtalet. Fem minuter senare gick de två dieselmotorerna på Rescue Ingegerd Ramstedt för full maskin när sjöräddarna lämnade bryggan i Arkösund. Ombord fanns förutom skepparen Sebastian Wigmo också räddningsmännen Christer Falk, Meg Wigmo och Jan Wigmo. Larmet hade prioritet 1 vilket innebär fara för liv. På vägen ut rådgjorde besättningen via telefon med ambulanssjukvårdarna på fastandet. Frågan var om de skulle ta vägen förbi Fyrudden – en omväg på åtminstone fem minuter – för att hämta upp ambulanssjukvårdare, eller åka direkt mot ön och hämta pojken. De enades om att tidsbesparing var A och O. Färden gick således rakt mot Fångö, en sträcka på cirka 20 distansminuter.

– Vi var oerhört noggranna med att förvissa oss om exakt till vilken brygga vi skulle, för att inte tappa tid. Eftersom Christer körde kunde jag både dubbel- och trippelkolla stugans position med de skärgårdsbor som finns på vår lista över viktiga telefonnummer, berättar Sebastian Wigmo.

Samtidigt på Fångö hade Linnea lagt Atle i stabilt sidoläge efter råd från SOS Alarm.

– Jag frågade gång på gång: ”Atle, är du vaken?” och bad honom klämma på min hand då och då. För mig var det viktigt att han inte skulle bli medvetslös eftersom han då troligen skulle bli ännu sämre. Jag var så himla rädd att han skulle gå ifrån oss, säger Linnea tyst.

– Jag ville bara sova och tyckte mamma var så jobbig som tjatade på mig hela tiden, minns Atle.

15.00 Varje minut kändes som en evighet
Varje minut kändes nu som en evighet. I syfte att inte göra Elvar alltför orolig satte Anders honom i arbete med att hjälpa till med packningen och spana efter sjöräddarna. Under tiden satt Linnea vid Atles sida och förde en kamp mot den medvetslöshet som sonen sjönk allt djupare in i. Men så till slut hördes ett dovt muller som kom allt närmare. Klockan 15.20 hoppade Sebastian Wigmo iland på Fångö och sprang upp mot stugan. Atle bars sedan ner till Rescue Ingegerd Ramstedt och kördes tillsammans med övriga familjen i ilfart till Fyrudden där ambulansen väntade.

– Vi gav syrgas, tog puls och blodtryck samt höll benet i högläge. Och så såg vi till att hela tiden hålla kontakten med Atle så att han skulle hålla sig vaken, berättar Meg Wigmo.

– Vetskapen om att Atle var i trygga händer lugnade oss en aning. Sjöräddarna var så proffsiga och arbetade lugnt och metodiskt, säger Linnea.

I land tog ambulanssjukvårdarna vid och körde Atle till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Linnea åkte med, och beskriver de knappa fem milen som en av de längsta resor hon gjort. Hon satt i passagerarsätet medan Atle låg på båren bak i ambulansen och kräktes. Ambulanssjukvårdaren hade telefonkontakt med sjukhuset för att rådgöra med personalen där om Atles allt sämre status, samtidigt som ambulansföraren kämpade mot sommartrafiken på väg 209.

Atle blev kvar på sjukhuset i fem dagar och flyttades mellan vanlig vårdavdelning och intensiven eftersom hans blodvärden var dåliga och det fanns risk för inre blödningar. När Atle skrevs ut hade han fortfarande svårt att stödja på foten.

I januari är det en pigg och nyfiken sexåring som återser de frivilliga sjöräddarna i Arkösund. Atle och Elvar får sitta i knät på sjöräddarna när de kör båten. Medan motorerna mullrar får barnen prata med varandra via båtens kommunikationssystem. Atle inspekterar noga all teknik och utrustning ombord.

- Förra gången jag var här såg jag bara golvet och taket. Då var jag så trött, säger han, och provligger båren som han transporterades i ett halvår tidigare.

Om bröderna Holmstrand är rädda för ormar numera? Knappast.

– Ett par veckor efter olyckan var vi vid sjön Tåkern, där barnen såg en snok. Jag blev jätteskärrad men Atle och Elvar tyckte bara att ormen var intressant. En tid senare nämnde även någon i vår närhet att man kanske borde slå ihjäl den stora huggormen på Fångö. Det tyckte absolut inte Atle, berättar Linnea.

– I så fall skulle det vara bättre att lägga huggormen i en påse med jord och växter och skicka den till Skåne, menar Atle.

De lärdomar familjen Holmstrand har dragit från olyckan är att ett huggormsbett kan vara förenat med livsfara - och att insjuknandet kan gå otroligt fort. Därför är det av högsta vikt att omedelbart ringa 112 eller Giftinformationscentralen. Inför framtida utflykter kommer även Linnea och Anders studera kartan noggrant för att kunna uppge sin exakta position om något oförutsett skulle ske. I övrigt kommer familjen fortsätta vistas i naturen precis som tidigare.

– Vi har förstått att det är ytterst sällsynt att råka ut för sådant här, så vi vill inte begränsa oss. Förhoppningsvis kan vi även återvända till Gryts skärgård och Fångö framöver. De som hyrde ut huset var så fina mot oss och trots olyckan blev vi helt fästa vid Fångös underbara natur, säger Linnea.

Fotnot: Att stickhålen från bettet satt på nästan 20 millimeters avstånd tyder på att det var en bjässe till orm som bet Atle. Normalt avstånd mellan dessa hål är 6 – 9 millimeter.