Iskallt sjöslag

Publicerad i Bike och XBike (2017)

SM i isbana körs på frusna vattendrag och kan närmast liknas vid roadracing med dubbdäck. Vi har varit på plats vid en av SM-seriens deltävlingar i Årsunda, där förare av alla de slag bjöd på tät racing och frossade i bredställ.

De fiskar som har räknat med en stillsam söndag i Storsjön den 21 februari, drabbas högst troligt av en smärre chock när klockan slår 12 på förmiddagen samma dag. Vid den tidpunkten hörs nämligen ett ursinnigt rytande när ett tiotal kopplingshandtag släpps ut på samma gång, varpå lika många dubbdäcksförsedda bakhjul svarvar djupa spår i sjöns istäcke. Till skillnad mot de häpna vattenvarelserna under ytan, har de drygt 500 betalande i publiken full koll på att det är AMF Årsunda som just har släppt iväg förarna i kvalheat 1 i årets första deltävling i SM i isbana – en tävlingsgren inom SVEMO som snabbt och enkelt kan förklaras som roadracing på is. Under dagen ska ett fyrtiotal motorcyklar, fördelade på åtta olika heat, köras med vidöppna spjäll runt en 1 070 meter lång bana som har plogats upp på isen.

– För att få tillstånd att arrangera en sådan här tävling måste isen vara minst 40 centimeter tjock. Dessutom måste det finnas snövallar/barriärer på 1x1 meter; först precis invid banan och sedan en lika stor snövall ett tiotal meter utanför den första. Snövallarna är till för att skydda förare och publik om någon skulle krascha, berättar tävlingsledaren för dagen, Mats Birgersson.

Att isen är tillräckligt tjock får vi en fingervisning om när vi vandrar med blicken över banområdet. Bredvid banan har arrangören plogat upp en stor bilparkering på isen och intill den ligger depån där förarnas ekipage står uppställda efter varandra i en prydlig rad. Mitt bland alla toppmoderna cross-och endurohojar hittar vi en gammal tvåtakts 500-gris, som för tankarna tillbaka till 1980-talet då motocrossbataljerna utkämpades av Håkan ”Carla” Carlqvist och company.

– Det är en Kawasaki KX 500 tvåtakt från 1997, men jag har ”retrokitat” hojen med tidsenliga dekaler och sadelöverdrag för att få den att se ut som en dito från 1989.  Hojarna var ju så sjukt snygga på den tiden, myser Kawans ägare Andreas Karlsson som berättar att han endast har testat isbana en gång innan dagens tävling.

Apropå ”Carla” och 1980-talet möter vi även en deltagare som har haft äran att både tävla mot dåtidens motocrosshjältar och dagens unga stjärnskott. Han heter Bo Högberg, är 51 år och tävlar för SMK Gävle.

– Jag började tävla i motocross som 12-åring och kör fortfarande, fast numera är det motionsåkning på kul. De största meriterna i karriären är nog vinsten i en VM-deltävling i stadioncross 1987 och en pallplats på SM i motocross. Hojen jag kör idag är en KTM 450. Den är helt original men jag kör med ganska hård fjädring och seg retur, eftersom man helst inte vill att motorcykeln ska börja att ”jazza” när det går så pass fort som det gör på isen, berättar Bo.

Vi behöver varken klia oss en eller två gånger i huvudet för att förstå vad herr Högberg syftar på. När det är dags för förarna att kasta ankare efter raksträckan har de flesta cross- och endurohojar nämligen hunnit komma upp i nästan 110 blås.

När heat 3 startar är det klassen MCS, MC med sidovagn, som ger sig ut på banan. Dessa hemmabyggda ekipage drivs allt som oftast av en 1 340 kubiks Suzuki Hayabusa-motor, som av det öronbedövande vrålet att döma plågas till bristningsgränsen. Efter avslutat heat tar vi ett snack med Team Andersson, bestående av föraren Daniel Andersson och burkslaven Thomas Andersson.

– Banan är väldigt skön att köra på men det går ”bara” i drygt 90 km/h på raksträckan. På tävlingen förra helgen i Hofors visade hastighetsmätaren nästan 200. Då pulserar adrenalinet skapligt när man lägger ner rumpan mot isen, säger Thomas som bedyrar att han inte kommer att sluta med motorsport förrän den dagen adrenalin finns att köpa på burk.

Team Andersson har kört tillsammans sedan 2012 och skruvar med sitt hemmabyggda ekipage gemensamt i Daniels garage hemma i Örbyhus. De får oftast svetsa och bocka till egna delar eftersom nästan ingenting finns att köpa färdigt till sidovagnsekipagen. Apropå förra helgens tävling fick de exempelvis utöka tanken med 1,5 liter, eftersom sju varv på den långa banan i Hofors hade inneburit soppatorsk med den gamla tanken. Under vintersäsongen kör Team Andersson ”allt som bjuds” i tävlingsväg och båda två menar att samarbetet är enormt viktigt för resultatet när man tävlar med sidovagn.

– Om Thomas inte är på sin vakt voltar vi redan i första kurvan, säger Daniel och vickar demonstrativt på hojen så att sidovagnens hjul med lätthet lyfter från marken.

– Det första vi gör när vi kommer till en tävling är att promenera runt banan, så att vi vet vilket spår vi vill hålla. När vi kör kollar jag på hojens position samt i vilken vinkel Daniel håller styret - och flyttar min kroppsvikt därefter. Om det exempelvis understyr in i en kurva kliver jag fram för att minska trycket på bakhjulet så att Daniel lättare kan åka på sladd och styra med gasen, förklarar Thomas.

Efter att förarna i de olika klasserna har kört två kvalheat vardera, är det dags för lunchpaus och plogning av banan. En härlig doft av kolgrillade hamburgare, kokt korv och kaffe sprider sig då över Storsjön. Vissa i publiken har även valt att tända en egen brasa invid strandkanten, där de grillar korv och njuter av en söndag i motorsportens och gemenskapens tecken. Lunchpausen är också det perfekta tillfället för både publik och förare att spana in de olika åkdonen och passa på att ställa en och annan fråga till förarna. Vi tar tillfället i akt att få en pratstund med tävlingens enda tjej, Josefin Hellbom ifrån Årsunda.

– Jag kör motocross i vanliga fall och kör isbana nu på vintern för att det är så himla kul. Innan den här tävlingen har jag bara tränat två gånger tillsammans med min pojkvän, Andreas Olsson, som för övrigt är den som fick mig att börja med motocross för två år sedan.  Jag har varit ganska snabb i starten idag, men sen tappar jag tid i kurvorna eftersom jag inte har hunnit slipa så mycket på körtekniken än, berättar Josefin.

När lunchpausen börjar lida mot sitt slut sprakar det till i högtalarna när dagens briljante speaker, Janne ”Nollåtta” Dahlstedt, åter tar ton och meddelar att det börjar dra ihop sig till finaler. I takt med att motorerna börjar varmköras strömmar publiken mot den stora snövallen utmed raksträckan - och snart går första finalstarten. I ett rafflande tempo fightas förarna om placeringarna och kommer in och ut ur kurvorna på bredställ, vilka får publikens ögon att skina ikapp med solen som tillfälligt tittar fram bakom molnen. Någon som tyvärr inte upplever samma eufori är Jesper Birgersson. Han krokar ihop med en annan förare i en av kurvorna och får känna på en mindre behaglig form av rumpmassage, när x antal finndubb river hål på såväl byxor som vänster skinka.

– Det var inte jätteskönt, men lyckligtvis hör inte sånt här till vanligheterna, säger Jesper med ett leende när han plåstras om av ambulanspersonalen på plats.

Resten av finalerna bjuder på bästa sortens underhållning och när målflaggan viftas över den sista hojen kan vi konstatera att vi har fått rejält med valuta för de 100 kronor som vi betalade i inträde. Det är sannerligen inte varje dag man står på första parkett och bevittnar hur såväl nybörjare som elitförare och ”gamla rävar” gör upp om placeringarna i en tävlingsform där blodigt allvar ute på banan varvas med en avslappnad och skämtsam stämning i depån. För alla med hojintresse utgör isbana ett mysigt ljus i vintermörkret.