Publicerad i Inspira Magazine – En del av upplevelsen (2019)

Han är fiskarsonen från Öckerö som lämnade ett välbetalt arbete i näringslivets toppskikt för att hjälpa och inspirera andra. Idag coachar han de främsta ledarna och är en av Nordens mest anlitade föreläsare. Ändå menar Christer Olsson att han bara förmedlar självklarheter.

– Allt det jag pratar om vet alla redan, det är ett resande i sunt bondförnuft, säger han.

1980-tal i Göteborg. Som ung förhandlingsdirektör i koncernledningen på ett investmentbolag har Christer Olsson nått karriärtoppen. Den perfekt sittande Armanikostymen, de välputsade Bruno Magli-skorna och den närmast drömlika lönen sänder signaler om en fröjdefull framgångssaga. Men Christer Olsson går ändå omkring med en gnagande känsla av att vara en bluff. Därför ägnar han mycket tid åt studier, i övertygelsen om att mer kunskap ska skydda honom från att bli ”avslöjad”. Det är dock inte en kurs till eller en bok till som blir lösningen, utan ett uppriktigt samtal. Christers dåvarande mentor påpekar nämligen att han borde gå till en psykolog istället för att plugga. När adepten snabbt replikerar med ”Det är inget fel på mig”, säger mentorn något som kommer att förändra Christers liv.

– Min mentor sa så här till mig: ”Det är helt riktigt att det inte är något fel på dig, men det begriper inte du. Just därför behöver du träffa en psykolog.” Under psykologsamtalen började jag förstå hur min barndom hade påverkat mig och hur drivkrafter som kompensation och revanschism hade tagit mig till min dåvarande position. Den insikten gjorde att jag blev oerhört fascinerad av psykologi och började förkovra mig i ämnet, berättar Christer.

Mentorer med nyckelroller
När Christer bara var fyra år förlorade han sin mamma i cancer och elva år senare gick hans pappa ur tiden i samma sjukdom. Trots det oerhört sorgsamma i föräldrarnas tidiga bortgång, anser Christer att han på det hela taget har haft en lycklig uppväxt. Genom livet har han haft olika mentorer; lite äldre personer med ”facit på livet” som han själv säger.

– Min första mentor var morbror Peo, den andre var Arne Hansson på Volvo där jag började arbeta efter nionde klass för att kunna försörja mina yngre bröder. Arne tipsade om att gå med i facket och vara en ”krånglig jäkel” där, så att de skulle köpa över mig till arbetsledarsidan och ge mig arbetsledningsutbildning och ingenjörsutbildning. Jag gjorde som han sa och utbildningarna blev starten på min karriärresa, säger Christer och fortsätter:

– Självklart önskar jag att jag hade fått dela livet med mina föräldrar, men deras bortgång har också gett mig värdefulla färdigheter. När mamma dog fick jag vara hemma hos farmor och farfar på dagarna eftersom pappa försörjde sig ute på havet som fiskare. Grannarna och alla runt omkring brydde sig verkligen om mig. Det gjorde att jag fick en grundtillit till människor och blev intuitivt duktig på att veta hur jag kunde få kärlek och mat hos andra vuxna än mina föräldrar. Under de åren utvecklade jag en enorm sensibilitet, förklarar Christer.

Föreläser på gehör
Det var just sensibiliteten som i vuxen ålder skulle göra Christer till en mycket skicklig förhandlare och sedermera även visa vägen in i de ansedda bolagen och upp på de stora föreläsningsscenerna. Christer förlitar sig nämligen alltid på sitt gehör när han coachar och föreläser; han känner in mottagarna för att kunna ge dem vad just de behöver. Eller som han själv uttrycker det: först förstå, sen göra sig förstådd. Manus och PowerPoints finns aldrig med när Christer möter sin publik och han menar att han föreläser tillsammans med åhörarna, inte för dem. Men hur kommer det sig då att den 30-årige Christer lämnade näringslivets topp för att inspirera och hjälpa andra?

– Jag blev intervjuad i en affärstidning och berättade om bluffsyndromet, den där känslan av att känna sig som en liten ”fiskarpojk” från Öckerö som inte kan så mycket som alla tror. Efter att den artikeln publicerades blev jag kontaktad av vice vd:ar och ekonomichefer som sa att de kände likadant. De frågade om jag kunde besöka deras företag och berätta mer eftersom de hade på känn att fler inom företaget bar på samma känsla. Plötsligt fick jag betyda något helt annat för människor än vad jag hade gjort tidigare. Det gav mig en sådan otrolig tillfredsställelse att jag ville börja jobba med att leda och inspirera andra, förklarar Christer.

Prövande, lärande och levande
Så småningom skulle det visa sig att ”fiskarpojken” hade en lysande förmåga att förenkla komplexa saker på ett sätt som inspirerar och manar till både eftertanke och handling. Idag är Christer en av Nordens mest anlitade föreläsare som även coachar ledare och ledningsgrupper. Oavsett vilka mottagarna är har han några käpphästar som han ofta återkommer till. En av dem är att allt som inte utvecklas kommer att avvecklas.

– Att bara behålla ger ingen energi. Därför är det så viktigt att hela tiden fortsätta utvecklas. Här är det väldigt viktigt att vara medveten om att det inte finns något ”rätt” sätt. Du måste hitta ditt sätt. Vägen dit är att vilja; att vara en prövande, lärande och levande människa. Det handlar ofta om att göra lite mer eller lite mindre av det du redan gör - inte sluta eller börja med något. Einstein menade att den som gör samma sak varje dag och förväntar sig ett nytt resultat är definitionen av en idiot. Det ligger mycket i det, menar Christer.

Kunskapsinsikt ger trygghet
Ett annat viktigt budskap är ”Du vet mer än du vet att du vet”. Christer träffar nämligen många som bär på en känsla av otillräcklighet, i en tid då färre personer ska göra mer på kortare tid än någonsin tidigare, dessutom till högre kvalitet och till lägre kostnad. Känslan av otillräcklighet tolkar många, helt felaktigt, som brist på kunskap.

– Alla människor har massor av omedvetna kunskaper; den verkliga förmågan är alltid större än den upplevda. Stress skapas när det uppstår obalans mellan upplevda krav och upplevd förmåga. När du blir medveten om hur mycket kunskap som egentligen finns inom dig, får du en större tilltro till din egen förmåga vilket skänker en oerhörd trygghet. Den nyvunna insikten gör att många kan gå från att veta till att faktiskt göra.

Livet som tillsammansprojekt
Det kanske mest aktuella budskapet är det Christer kallar för tillsammansprojektet, ett betydligt mer socialt hållbart sätt att leva och verka än många tenderar att göra idag. Enligt Christers sätt att se är det helt fel att vi idag uppfostrar ungdomar till att bli starka, självständiga individer.

– Vi måste hitta tillbaka till urkraften i livet som tillsammansprojekt, som vi är programmerade för. När vi levde i flock fungerade det så att du gör det som du är bra på, medan andra gör det som de är bra på. När alla bidrar med sina olika kompetenser blir flocken stark och du känner dig behövd, det är hela idén med att vara människa. Vi borde lära och inspireras mer av varandra och fråga oss hur vi kan jobba tillsammans.

Ett ypperligt exempel på ett tillsammansprojekt är att Christer, som har dyslexi, har lyckats ge ut tre böcker. Samarbetet med copywritern Fredrik Jerlov gjorde det möjligt.

– Fredrik sammanfattar mina budskap och skapar kärnfulla texter på en liten yta. Inför den första boken hade jag skrivit ett utkast på 48 sidor, det blev åtta sidor i boken efter att Fredrik hade bearbetat texten, säger Christer och skrattar.

– Samarbetet med Fredrik visar tydligt hur vi kan dra nytta av varandras färdigheter. Du behöver inte vara bra på allt, bli istället riktigt bra på din grej. Det som du är mindre bra på finns det andra som kan göra.

3 vardagstips från Christer

Omfamna din rädsla
Att vara modig är inte samma sak som att inte vara rädd. Att vara modig är att vara rädd, men ändå göra det som känns skrämmande. Välj att vara modig och våga utmana dig själv. Du kan och vet så mycket mer än du anar, men du kommer aldrig att få reda på det förrän du prövar.

Välj att vilja
Ansträng dig i relationer. Ensam är inte stark, ensam är död. Välj att vilja samarbeta och du kommer att upptäcka urkraften i livet som tillsammansprojekt.

”4 x 2 minuter”
En övning som går ut på att under två minuter, fyra gånger per dag, välja att tänka positivt. Dessa tillfällen är när du vaknar, kommer till jobbet, kommer hem från jobbet och strax innan du somnar. Att på detta sätt medvetet välja att fokusera på det du har att vara tacksam för i varje kontext, kommer garanterat göra skillnad.

Publicerad i BAUHAUS Skapa nr 4, 2018
Foto: Viktor Flume

Ett möte med staden Nashville och en längtan efter att turnera, inspirerade Eagle-Eye Cherry att skriva låtar igen efter en tids uppehåll. Nya albumet Streets of You släpptes i höstas och är resultatet av ett bländande samarbete med flera kända låtskrivare.

– Det är min bästa platta hittills, säger Eagle-Eye Cherry, som ger sig ut på Europaturné under våren.

En solig lördag våren 1997 är tanken att Eagle-Eye Cherry ska spela fotboll med sina kompisar på Gärdet i Stockholm. Av någon anledning blir han dock kvar i sin etta på söder, där 29-åringen plockar fram sin akustiska gitarr. På kort tid skriver han en låt bestående av fyra ackord och en tidlös text som han förmodar att många kan relatera till. Låten ges namnet Save Tonight och utses snart till den självklara singeln på kommande debutplattan, Desireless. Det som händer sen är en smått ofattbar framgångssaga. Desireless säljer i fyra miljoner exemplar och Save Tonight blir den mest spelade låten i amerikansk radio år 1999. Fram till dags datum har världshiten strömmats drygt 190 miljoner gånger på Spotify.

– Jag har ibland tänkt på hur mitt liv hade sett ut om jag hade spelat fotboll den där dagen eller om telefonen hade ringt medan jag satt hemma med gitarren. Save Tonight är fortfarande en av mina bästa kompisar, den gav mig allt jag hade drömt om, säger Eagle-Eye Cherry.

Men framgångarna hade också en baksida. Under de kommande åren efter Desireless jobbar Eagle-Eye stenhårt, han släpper ytterligare tre plattor, turnerar intensivt över hela världen och medverkar i världens största tv-shower. Till slut blir det för mycket. Under 2004 tar han en välbehövlig paus – som blir betydligt längre än planerat.

– Sakta men säkert började jag bli allt mer anonym och kände ”fan vad skönt”.  Jag älskar nämligen att leva det vanliga vardagslivet också. Ett tag funderade jag på att hitta en mer anonym roll inom musiken, men så småningom började jag sakna turnerandet igen.

Som son till jazztrumpetaren Don Cherry är Eagle-Eye uppväxt med att vara ute på musikturné i familjens inredda Folkabuss. Tillsammans med sin pappa, mamma "Moki" Karlsson och sin storasyster Neneh, fick Eagle-Eye från tidig ålder uppleva spännande äventyr ute i Europa som kontrast till vardagslivet i familjens hus hemma i Skåne.

– Mamma brukade laga mat på stormkök och såg alltid till att skapa hemtrevnad vart vi än kom genom att inreda hotellrummen med sina hemsydda tyger. När jag så småningom började skolan fick jag ta med mig skolböckerna på turnéerna. Skolans rektor tillät resandet eftersom han bedömde att jag och syrran skulle lära oss mer på turnéerna än i skolan. Det var en otroligt häftig tid och jag kände mig alltid trygg vart vi än kom, berättar Eagle-Eye, som fortfarande älskar livet på turné.

Efter att ha släppt album under 2007 respektive 2012 är Eagle-Eye nu tillbaka med plattan Streets of You.

– Inför arbetet med den nya skivan träffade jag låtskrivarvänner här i Sverige och reste till Los Angeles och Nashville för att hitta inspirationen igen. I Nashville mötte jag otroligt duktiga låtskrivare. På kvällarna gick vi ut tillsammans och kollade på lokala band som spelar enbart för nöjes skull. Det gav mig en kick; resan till Nashville tände verkligen min gnista igen.

Väl hemma i Sverige började Eagle-Eye jobba med bland andra Ian Fitchuk, Bonnie Baker, Peter Kvint, Ollie Olson och David Lindgren Zacharias och vände sedan tillbaka till Nashville för att spela in vissa av låtarna i Blackbird Studios. Samarbetet med olika låtskrivare har burit frukt på flera plan.

– Först och främst är Streets of You min bästa platta hittills, låtarna är bra från början till slut och ljudbilden är otroligt skön. Att skriva tillsammans med andra gör även att det kan hända helt nya grejer melodimässigt och dessutom lär man sig väldigt mycket om sig själv och sin egen skaparprocess.

Ett av spåren som Eagle-Eye håller högt på nya plattan är Come What May, låten som spelas i BAUHAUS tv-reklam där Eagle-Eye och Peter Stormare bygger en musikstudio tillsammans.

– Att få hänga med Peter Stormare en hel dag under inspelningarna var lite av en dröm eftersom jag har varit ett fan av honom i många år.

Eagle-Eye är för övrigt en återkommande kund hos BAUHAUS då han äger två hus utöver femrummaren på söder i Stockholm. Det ena huset är den gamla renoverade 1800-talsskolan i Skåne, i vilken Eagle-Eye bodde med sin familj som barn. Det andra är ett påbyggt fritidshus på Ingarö.

– Vi har köpt virke, verktyg och maskiner på BAUHAUS. När det gäller renoveringar och snickeriarbeten brukar vi oftast anlita snickare. Däremot är jag väldigt förtjust i trädgårdsarbete, allra helst röjer jag med motorsågen.

Den här säsongen kan det dock bli någon annan som får ta över röjandet med motorsågen. Eagle-Eye ger sig nämligen ut på Europaturné i april och kommer att gästa flera festivaler under sommaren. Där kan det i och för sig bli ett jäkla röjande också, fast i en helt annan form.

Publicerad i Inspira Magazine – En del av upplevelsen (2017)

Hon har bestigit den högsta bergstoppen i varje världsdel och har slagit världsrekord i fridykning – med ett dyk ned till 126 meter. Möt Annelie Pompe, en urstark äventyrare som hämtar sin kraft i naturen.

Mount Everest, 20 maj år 2011. Temperaturen ligger på drygt 40 minusgrader, vinden pinar och Annelie Pompes stegjärn knakar i snön. Efter 45 dagars klättring återstår nu endast några meter till toppen. Men uppe på drygt 8 800 meters höjd är luften så syrefattig att varje litet steg känns som ett dagsverke. Och minsta förflyttning kräver fullt fokus. Teamet klättrar förvisso längs fasta rep, men ett snedsteg kan resultera i ett långt fall och en tidsödande räddningsaktion. Tar syrgasen slut i ett sådant läge är det kört.

Att äventyret kan sluta på helt fel sätt har Annelie redan bevittnat. På vägen upp låg en man i dunkläder fastfrusen i fosterställning. Synen av den ihjälfrusna bergsklättraren, långt ifrån den enda på Mount Everest, berörde Annelie på djupet. Det krävdes att hon stålsatte sig för att orka kämpa vidare.

Att alla ansträngningar har varit mödan värd står bortom allt tvivel när hon till slut står på toppen. Nedanför sig har hon hela världen, som kröker sig i kanterna från det extrema perspektivet. Glädjetårarna fryser till is nästan i samma stund som de sipprar fram ur ögonen. Nu väntar några snabba fotograferingar och sedan fullt fokus igen. Fyra av fem olyckor sker nämligen på vägen ner - och en lyckosam nedstigning förutsätter att koncentrationsförmågan är hundraprocentig. Med hjälp av rätt mindset, respekt inför uppgiften och ett proffsigt team tar hon sig slutligen ned i säkerhet.

– Att bestiga Mount Everest var en dröm jag hade haft i 20 år. Att ro det projektet i hamn var belöningen för fyra års förberedelser och två månaders utförande. Det är det tuffaste jag någonsin har utsatt mig för och samtidigt det mest underbara, berättar Annelie, som besteg Mount Everest från nordsidan tillsammans med sitt team.

Som hängiven bergsklättrare har Annelie Pompe bestigit The Seven Summits, alltså den högsta bergstoppen i var och en av de sju världsdelarna. Annelie är även mycket duktig i fridykning, sporten där utövarna ska dyka så djupt som möjligt på ett enda andetag och utan lufttuber. Under 2010 slog Annelie världsrekord då hon dök ned till 126 meters djup. Det dyket krävde att hon höll andan i 3 minuter och 30 sekunder. Bergsklättring och fridykning spretar åt varsitt håll, otroligt högt och extremt djupt, vilket är också är titeln på en av hennes böcker. Ändå har de två sporterna mycket gemensamt, menar Annelie. Att äventyr skulle vara något farligt - och därmed respektlöst mot livet - håller hon inte alls med om.

– Livet är otroligt kort och därför vill jag passa på att leva det fullt ut. Den stora behållningen med att vara ute på äventyr, oavsett om det är ovanför eller under ytan, är att få uppleva naturen, tystnaden och känslan av frihet. Jag gillar även att aktiviteterna kräver att jag är fullständigt fokuserad. Det ger en känsla av ”flow” och jag känner mig levande i stunden, säger hon.

För att klara av de extrema förhållandena under äventyren, ligger Annelie i hårdträning varje dag, året runt.

– Min fysik tränar jag dagligen. Grunden utgörs av yoga, löpning och styrketräning. Därutöver lägger jag in kajakpaddling, klättring, fridykning, surfing och skidåkning när det passar mitt schema. Mental träning får jag via yoga och meditation, säger hon.

De gånger Annelie känner sig stressad eller nedstämd återvänder hon till naturen. Att ge sig ner under ytan eller in bland träden lugnar och läker, varje gång. Vistelsen i det fria gör att kraften kommer tillbaka. Tacksamheten inför naturen och vördnaden om planeten har skapat ett brinnande engagemang i miljöfrågor.

– Jag är ambassadör för Världsnaturfonden, The Perfect World Foundation och Håll Sverige Rent. Min ambition är att inspirera massor av människor så att vi tillsammans kan hindra vidare miljöförstöring och rädda det vi kan av planeten. På det personliga planet försöker jag leva som jag lär. Jag färdas nästan aldrig i bil, köper inga onödiga saker och bor på en husbåt där jag i princip är självförsörjande, berättar Annelie.

Härnäst väntar en vinter fylld av olika expeditioner världen över, där Annelie kommer att hålla i fridykningskurser, yogaretreats och guida bergsturer. Under vår och höst kliver hon upp på en hel del scener runtom i Sverige som föreläsare. Sommaren spenderas hemma på västkusten, där hon gärna beger sig ner under ytan. Faktum är att när Annelie listar de tre bästa äventyrsupplevelserna, hämtar hon en av dem från just västkusten.

– Jag fridök med sälar där en gång, det var helt magiskt. Jag bara älskar dessa söta djur! Mitt möte med en hammarhaj på Bahamas var också otroligt fascinerande. Att se in i dessa urgamla, kloka ögon som tittar nyfiket på en är verkligen extraordinärt. Och så måste jag nämna utsikten från Mount Everests topp förstås. Att se ut över hela Himalaya från världens högsta punkt var hänförande, förklarar hon.

Annelie menar att det är glädje och entusiasm som visar vägen i hennes liv. Ett av favoritcitaten är: “Success is not the key to happiness. Happiness is the key to success. If you love what you are doing you will be successful.” Jo tack. Om det är någon som är ett levande bevis på en sådan framgångssaga är det just Annelie Pompe. Med glädje och kärlek som vägvisare har hon tagit sig otroligt högt och extremt djupt.

Publicerad i BAUHAUS Proffset (2018)
Foto: Tony Welam

Han trivs bäst i hetluften när motorerna vrålar och adrenalinet pumpar. Men på hemmaplan föredrar Johan Kristoffersson en betydligt lugnare tillvaro. Vi har träffat rallycross-världsmästaren hemma i Arvika för att ta reda på hur framgångssagan började.

I ett litet villaområde en bit utanför Arvika bor Johan Kristoffersson tillsammans med sambon Zandra och gemensamma sonen Colin, 2,5 år. Enplansvillan är snarlik grannarnas och innanför dess väggar finns ingenting som tyder på att världens bäste rallycrossförare bor här. Förutom möjligen en sak. Colins Bobby Car har försetts med dekaler så att den liknar pappas brutala Volkswagen Polo GTi.

– Det bästa Colin vet är att köra med sin Bobby Car. Helst av allt ska jag eller Zandra skjuta på så att det går riktigt fort, säger Johan, medan han laddar kaffebryggaren i köket.

Colins tidiga fascination för häftiga åkdon verkar ha gått i rakt nedstigande led. Johan var bara sex veckor när han fick följa med på sin första motorsportstävling. Pappa Tommy tävlade i både rallycross och racing.

– Mamma, min tre år äldre syster Jenny och jag bodde ofta med pappa och hans team i en inredd buss under tävlingarna. Jag är mer eller mindre uppvuxen i depån och intresset för motorer tog fart nästan direkt. Mamma och pappa köpte en liten tvåväxlad bil med bensinmotor till Jenny, men eftersom hon inte var särskilt intresserad började jag köra med den i stället. Då var jag nog bara tre år, berättar Johan.

När Johan var i nioårsåldern ställde han upp i sin första motocrosstävling efter att ha nött otaliga varv med crossen hemma på gården. Tävlandet upphörde dock abrupt ett par år senare då en medtävlande kraschade svårt inför ögonen på Johan och hans familj. För att lugna sin mor skulle Johan från och med nu istället satsa fullt ut på sin andra favoritsport – längdskidåkning. Med tiden började han på Torsby idrottsgymnasium och blev en allt duktigare skidåkare. Men i samband med att han tog studenten fick han möjlighet att ta plats bakom ratten på sin pappas racingbil. Tommy, som vid det tillfället höll på att avsluta sin racingkarriär, såg direkt att sonen hade talang.

– Jag brann för både längdskidåkning och motorsport under en tid efter gymnasiet. För mig är det hetluften i tävlingssammanhang som lockar, själva aktiviteten är sekundär. Men eftersom resultaten kom direkt i tävlingarna inom motorsporten sporrade det mig att satsa fullt ut på den, förklarar 29-åringen.

Efter några framgångsrika år på högsta nivån inom racing, med pappa Tommy som teamchef, bestämde sig Johan för att göra en parallell satsning på rallycross inför säsongen 2014.

– Vi började söka sponsorer och sa att vi hade som målsättning att bli världsmästare inom tre år. BAUHAUS kom att spela en betydande roll för oss eftersom de ville vara med på resan innan vi hade börjat visa resultat, förklarar Johan.

Trots att racing och rallycross är två helt olika sporter dröjde det inte länge förrän Arvikasonen började visa framstående resultat. De stora skillnaderna mellan racing och rallycross beskriver han så här:

– Inom racing på asfalt är bilarna byggda för att ha maximalt grepp. Om du får sladd tappar du tid direkt. Inom rallycross består däremot banunderlaget av asfalt, grus och hopp. Det förutsätter ett helt annat bilchassi plus att reglementet inom rallycross tillåter mer effekt. Till skillnad mot racing kan du dessutom vinna tid på att åka på sladd genom gruskurvorna.

Under ett femminutersheat kan Johans puls uppgå till 180 adrenalinstinna slag per minut, alltså ungefär 90 procent av max. Trots det måste han hålla sig hundraprocentigt fokuserad och fatta kloka beslut bakom ratten. För att vara skärpt under de långa och krävande tävlingsdagarna tränar Johan intervall- och långdistanslöpning flera dagar i veckan. Han jobbar även en hel del med visualisering. Ren körträning kan det däremot bara bli tal om en handfull gånger per år.

– Avsaknaden av grennära träning gör den här extrema formen av motorsport väldigt speciell. För det första är antalet träningsdagar på banorna begränsade enligt reglementet. Dessutom sliter körningen hårt på bilen, och för att vi ska få ut maximalt av träningen behöver hela teamet på ett tiotal personer vara på plats. En enda testdag kan kosta upp till 600 000 kronor, berättar Johan.

Som kontrast till det höga tempot på tävlingsbanorna värdesätter Johan en stillsam tillvaro hemmavid. Både han och Zandra trivs bäst i ett stilrent och städat hem med få prydnadssaker framme. I höstas styrde de familjens Volkswagen Passat till BAUHAUS för att inhandla material till ett helt nytt badrum.

– Badrumsrenoveringen blev klar strax före jul och vi är supernöjda! Hantverk är dock inte min starkaste sida, så jag kan bara ta åt mig äran för någon kantlist här och där, säger Johan och ler.

Snart drar tävlingssäsongen igång och då kommer det knappt ens finnas tid över för kantlister.

– Målsättningen är att försvara VM-gulden i rallycross – både individuellt och i teammästerskapet. För att få så mycket körtid som möjligt ska vi även köra hela STCC-serien. Vi kommer därutöver försöka göra en satsning på Svenska rallyt om vi lyckas hitta sponsorer till det, berättar Johan.

Trots att Johan redan är bäst i världen finns ingen som helst mättnad. Det lär med all säkerhet skrivas fler kapitel i framgångssagan om Arvikasonen med bensin i blodet.

Publicerad i Folkbladet (2017)

Efter Peter Kagerlands debut med boken Ny våg : svensk punk / new wave /synth 1977–1982, släpper Norrköpingsbon nu uppföljaren Punklyrik – svenska punktexter 1977–1982. Läsaren får ta del av svenska punkbands låttexter och historien bakom desamma.

– Jag ser ett stort värde i att dokumentera viktiga saker, eftersom de annars riskerar att falla i glömska och försvinna ur historien, säger Peter Kagerland.

Grövelsjön 2013. Peter Kagerland har åkt på semester till Dalarna med frun Marie, deras dotter Yamina och några bekanta. Efter några dagar av gemensamma dagsutflykter väljer Peter att just den här dagen stanna hemma i timmerstugan, ensam. Anledningen: han har äntligen beslutat sig för att göra verklighet av den bokidé som han har funderat kring den senaste tiden.

– Efter att jag hade gett ut boken Ny Våg under 2011 infann sig ett slags tomrum. Under arbetet med förra boken hade jag alltid haft något att göra om kvällarna efter jobbet - alltid något telefonsamtal att ringa, alltid någon text att fila på. Så småningom fick jag idén om att dokumentera svenska punktexter mellan åren 1977 och 1982. Det som skiljde punken mot övriga musiken under de åren, förutom tempot, var just texterna, säger han.

22 olika ämnen
Kollegieblocket på köksbordet framför Peter fylls snabbt med stödord i blyerts. Medan han ser renar som stillsamt strövar förbi på vägen nedanför timmerstugan, börjar skalet till en ny bok ta form.

– Det var där i Dalarna som jag äntligen tog initiativet till att få ner mina tankar på pränt. Bokens upplägg klarnade ganska snabbt. Den skulle delas in i kapitel utifrån olika ämnen som punkarna ofta sjöng om. Varje kapitel skulle innehålla några exempel på låttexter och historien bakom dem, berättar Peter.

Till slut stod det klart att boken skulle bestå av 22 kapitel och heta Punklyrik. Nu började arbetet med att intervjua textförfattarna och/eller övriga bandmedlemmar. Det arbetet underlättades betydligt av att Peter tidigare hade skrivit Ny våg.

– Jag hade sparat alla kontaktuppgifter till de bandmedlemmar som jag intervjuade till förra boken. Därmed var det betydligt enklare att snabbt få tag i rätt folk den här gången, säger han.

160 låttexter
Boken innehåller totalt 160 låttexter, vilket innebär att ungefär lika många intervjuer har genomförts. I många fall har Peter fått fråga textförfattarna efter texterna då sången har varit otydlig och drunknat i distade gitarrer. Mångfald har varit ett av ledorden när Peter har valt ut låttexterna.

– Det är viktigt att understryka att det inte är de 160 bästa texterna som har publicerats;  särskilt eftersom jag anser att man inte kan tävla i musik. Mina personliga favorittexter har förstås fått vara med, men jag har även sett till att det finns en mix mellan exempelvis små- och storstadsband, mer och mindre kända band, kvinnliga och manliga textförfattare med mera.

Unga textförfattare
Signifikativt för många av låttexterna är att de skrevs av personer som var mellan 15 och 20 år gamla. Vissa hade aldrig skrivit texter tidigare och spännvidden på den litterära nivån i texterna är därför mycket stor. Många texter kom till spontant, inte sällan timmarna innan det var dags för spelning på någon fritidsgård. Vanliga teman för texterna var exempelvis kungahuset, fejden med raggarna, droger, arbetslöshet och rädslan att bli en Svensson.

– Det som texterna beskriver är vad som rörde sig i svenska ungdomars huvuden under perioden 1977–1982. Det är nog inte många av dem som kunde föreställa sig att de spontana textraderna skulle publiceras i en bok nästan 40 år senare, säger Peter och ler.

1000 punks
Så, hur kunde texterna låta då? En av texterna som finns med i Punklyrik är 1000 punks med bandet Grisen Skriker, från kapitlet Vi ska visa dom vilka vi är. Första versen och refrängen går så här:

”Då kapitalismen växte sig stark
Då nazisterna började vinna mark
Då det fanns en snut i varje knut
Då du inte längre stod ut

Det var då vi kom
det var då vi kom
det var då vi kom
ett tusen punks
ett tusen punks
ett tusen punks
ett tusen punks!...”

Peter Kagerland om låttexten:

– Den här tiden kändes verkligen så som Grisen Skriker beskriver i texten. Punken fick ett så himla stort genomslag när den kom till Sverige. Eftersom många texter ansågs extrema kände vi oss punkare lite udda. För mig kändes det redan då som att jag var med om något väldigt speciellt. Den känslan tror jag att många bandmedlemmar kan identifiera sig i och många är nog stolta över att ha varit aktiva under den här tiden.

Som en tunnelbanestation
Själv bodde Peter i Linköping och gick i högstadiet när punken kom till Sverige. Han har än idag kristallklara minnen från när han hörde Ramones på radion för första gången. Det var Kjell Alinge som i sitt radioprogram Asfaltelegrafen presenterade Ramones skiva, Ramones, på ett lite speciellt sätt.

– Jag minns att han liknade skivan vid att stå på en tunnelbanestation i New York. Han menade att låtarna var så korta att de var som tåg som kom in och drog förbi. Därefter några sekunders tystnad och så nästa tåg/låt. Jag minns att jag föll stenhårt för Ramones direkt. Något halvår senare började jag även lyssna på Sex Pistols och så småningom också de nystartade svenska punkbanden, berättar Peter.

Spelade själv punk
Med tiden skulle även Peter bilda ett punkband. Bandnamnet var RAS och stod för Rock Against Solon, inspirerat av den brittiska rörelsen Rock Against Racism (RAR) som startades 1976.

– Vi kunde inte spela solon, därav namnet. I och med att vi startade band och började hänga på fritidsgårdarna öppnade sig en helt ny värld där vi träffade nya kompisar hela tiden. Ofta fanns det inte ens någon scen, utan man bara riggade upp instrumenten i något hörn och körde igång, berättar Peter.

Kravlöst och kreativt
Peter menar att en av styrkorna med punken var det opretentiösa. Eftersom det inte fanns några krav på hur musiken skulle låta, tordes många starta band tillsammans. Vissa band kunde bildas och repa två gånger innan de gjorde sin första livespelning, där de skruvade upp volymen till max och vrålade allt från att de hatar snutar till att Lill-Babs är världens tråkigaste kvinna. I avsaknad av krav och prestationsångest fick kreativiteten fritt spelrum.

– Många musiker som nu är kända började sin bana med att spela punk. Vi har punken att tacka för att det har kommit mycket bra annan musik på senare år, säger han.

Historien bakom texterna
I boken Punklyrik finns inte enbart 160 publicerade låttexter. Läsaren får även höra historien bakom texterna; varför de skrevs och hur omgivningen reagerade på dem. De tusen första sålda böckerna innehåller även en CD-skiva med 22 låtar – en från varje kapitel med respektive text publicerad i boken. Vissa har beskrivit Peters bok som en historielektion om vårt samhälle och ett viktigt dokument över hur det var att vara ung i slutet av 70-talet. Peter själv anser att boken är ett av hans sätt att ge tillbaka något till de band och den musik som har satt ett djupt avtryck i hans hjärta.

– Punken har varit oerhört viktig för mig och många andra. Det är svårt att föreställa sig vem jag hade varit om jag inte hade haft punken. Jag fattar väldigt sällan tycke för sådant som är mainstream, det kanske är därför jag håller på GAIS?, frågar sig Peter med glimten i ögat.

Knugen skuk
Mainstream är nog det ord som ligger så långt bort från punk man kan komma. Det är låten Knugen skuk med bandet Kriminella Gitarrer ett lysande exempel på. I kapitlet Vårt kungahus är bara skit, publiceras låttexten vars första vers och refräng ser ut så här:

”Skulle gå och handla
råka se en tidning
senaste nytt från slottet
Silvia är med barn
Silvia är med barn

Då kom jag att tänka på knugens kuk
ja knugens kuk, knugens kuk
alla vill se knugens kuk
veta hur den är, knugens kuk
alla vill se knugens kuk
veta hur den är, knugens kuk
alla vill se knugens kuk…”

Övriga kommentarer överflödiga.

Driver fler punkprojekt
Närmast väntar fortsatt arbete med skivbolaget Slyngel Rekords och hemsidan Punk Östergötland (punkostergotland.se) som Peter driver tillsammans med vänner som bor i Motala och Linköping. Om det blir en ny semester till Grövelsjön eller dylikt, kan det möjligen vara början på ännu en bok?

– Haha, vi får se. Jag har en idé som jag funderar på att presentera för förlaget framöver. Men först hoppas jag på Punklyriks genomslagskraft så att punken och dess låttexter lever vidare genom läsarna, säger Peter.

Ett sådant gediget verk som Punklyrik kommer med all säkerhet få tusentals människor att köpa boken. Om inte annat åtminstone 1000 punks.

Publicerad i Härliga Hund (2014)
Foto: Gustav Lindh

Han har muskler av stål och en explosivitet av Guds nåde. Men krutpaketet Wyatt Earp trivs ändå bäst i odetonerad form, helst i soffan tillsammas med matte Eva Jacobson. Vi har träffat den framgångsrika duon som knep årets SM-guld i sprint – i tävlingsdebuten.

Det är inte många som hänger med när greyhounden Wyatt Earp lägger benen på ryggen. För att ha en chans bör man nämligen kunna pinna på i 70 km/h. Och just det, en liten detalj till: maxhastigheten bör uppnås efter sex steg från stillastående start. Av jordens landvarelser är det bara geoparden som accelererar snabbare.

– Greyhounds är extremt explosiva hundar, och av den anledningen är det väldigt viktigt att man är varsam med dem, berättar Eva Jacobsson.

Vi befinner oss hos Alpha Ohm i Norrköping; ett friskvårdscenter för hundar dit Eva åker med Wyatt Earp och hans bror Billy ungefär två dagar i veckan. Här kontrolleras hundarnas hälsotillstånd och de får träna upp sin styrka, rörlighet och koordination. Tack vare träningen blir hundarna bättre och snabbare löpare. Men det primära syftet är att förebygga skador.

– Hundar fungerar på samma sätt som människor i det avseendet att ju bättre vi sköter om våra kroppar, desto mindre blir skaderisken, förklarar Cecilia Hahne på Alpha Ohm.

Dagens träningspass utgörs av så kallad ”Water walking” – en träningsform där hunden går på ett rullband under vatten. Wyatt Earp får kliva in i en liten box, vilken fylls med vatten upp till knälederna. Därefter sätter Cecilia varsamt igång rullbandet och färden ”framåt” börjar. Trots att tempot är relativt lågt, får Wyatt Earp anstränga sig rejält för att hänga med. Andhämtningen tilltar och vattnet skvätter upp på boxens glasväggar när hunden kämpar mot vattenmotståndet.

– Tack vare vattnets bärande egenskaper, minskar belastningen på lederna samtidigt som motståndet att förflytta sig framåt ökar. Dessutom måste hunden anstränga musklerna likvärdigt i alla ben, eftersom den annars skulle förlora balansen i vattnet, förklarar Cecilia.

Efter en kvarts vattenträning med varierad intensitet, följer en stunds stretchning. Med hjälp av stretchningen bibehåller hunden sin rörlighet i musklerna och tillåts därigenom obehindrat ta ut löpsteget i sin fulla längd. Passet avslutas med att Wyatt Earp får ligga en stund på en vibrationsplatta, vilken ökar blodgenomströmningen och minskar den muskulära spänningen. Därefter är det dags för lunch, vilken intas hemma hos Eva.

– Såja, nu får ni lugna ner er lite, det är faktiskt Billy och Wyatt Earp som ska ha mat först!

Eva är på väg in i köket med en skål hundmat i vardera handen. Framför henne trängs sju uppspelta greyhounds som aldrig verkar ha sett mat förut. Det är Evas hundar, alla sju. Här finns bland annat 11-åriga Ronja som är mormor till Wyatt Earp.  Äldst av alla är Pepsi; hon har funnits vid Evas sida i 12 år och är den hund som Eva tävlingsdebuterade med.

– Pepsi sprang sin första tävling år 2003 och sedan dess har jag hållit på med hundkapplöpning, berättar Eva medan Billy och Wyatt Earp smaskar i sig maten.

Under sina tio år på tävlingsbanorna har Eva aldrig tidigare tränat en hund med större kapacitet än Wyatt Earp. På SM i Skellefteå i somras sprang tvååringen sina första lopp någonsin. Han avancerade oväntat till finalen, där han tidigt skaffade sig en lucka och vann med god marginal till loppets tvåa. Prestationen är anmärkningsvärd av två skäl. För det första brukar hundarna behöva ha erfarenhet av cirka tio tävlingar för att prestera på topp, och för det andra är de vanligtvis som snabbast först när de nått en ålder av tre-fyra år. Eva berättar att Wyatt Earps framgångar både beror på hans optimala kroppstyp och på att hon själv blivit bättre på att få ut det bästa ur sina hundar.

– Jag har insett vikten av en ordentlig uppvärmning och att hålla hunden mentalt lugn ända till minuterna innan start. Därigenom sparar hunden all sin energi tills det är skarpt läge, förklarar Eva.

– Sen är det oerhört viktigt att man förebygger skador med ett skonsamt och genomtänkt träningsupplägg. När hundarna får vara friska tillåts de springa många lopp och får således viktig tävlingserfarenhet. Med ökad tävlingserfarenhet blir de snabbare ut ur buren i starten, de hittar lättare rätt spår i kurvorna och deras vinnarunger ökar, fortsätter Eva.

Till skillnad mot vad man kanske kan tro, behöver inte greyhounds tränas särskilt hårt. Wyatt Earp kör ett par korta pass ”Water walking” per vecka, vilka kompletteras med dagliga promenader i raskt tempo, fri löpning i skogen ibland, samt något ”handsläpp” då och då – en träningsform där föraren släpper iväg hunden på kortare ruscher för att träna upp accelerationsförmågan. Övrig tid spenderar Wyatt Earp i sin hundkorg eller tillsammans med matte i soffan.

– Greyhounds bygger muskler i vila och de brukar lite skämtsamt kallas för ”världens snabbaste soffpotatis” berättar Eva och nickar menande åt Wyatt Earp som nu ligger i sin korg och ser sömndrucken ut efter skrovmålet.

– Precis som med alla hundraser har de givetvis ett visst behov av motion, men bara de får röra på sig är de helt underbara sällskapshundar – lugna, snälla och väldigt sällskapliga, berömmer Eva.

Eftersom Eva bor på landet har hon fina möjligheter att låta sina hundar springa fritt i skog och mark, något Billy och Wyatt Earp fått göra ända sedan de var valpar. Deras lek i den kuperade terrängen har med all säkerhet tränat upp deras koordinations- och accelerationsförmåga.

– Ibland när de busar med varandra går det så fort över stock och sten att jag bara står och håller händerna för ögonen, berättar Eva med glimten i ögat.

Det lär dock finnas all anledning för Eva att ta bort händerna från ögonen när Wyatt Earp springer på bana framöver. Som svensk mästare i tävlingsdebuten och med flera år kvar att utvecklas, ser framtiden onekligen ljus ut. Framgångssagan om Sveriges snabbaste soffpotatis har troligen bara börjat.

Publicerad i Utemagasinet (2016)

Niclas Sjöqvist ger sig ut på en vandring längs hela Kungsleden – 44 mil från Abisko i norr till Hemavan i söder. Det blir ett äventyr fyllt av härliga möten, ensamhet, djupa tankar, lycka och sagolik natur i oändligt många skepnader.

Det är längtan efter lugnet i fjällnaturen som gör att jag en dag bestämmer mig för att vandra hela Kungsleden. Min övertygelse är att äventyret kommer att passa mig på flera sätt. Jag kommer att få uppleva otroligt vacker och variationsrik natur, utan att behöva ägna för mycket uppmärksamhet åt karta och navigering. Möjligheten att fylla på proviant och övernatta i Svenska Turistföreningens fjällstugor, gör dessutom att vandringen verkar ha en rimlig svårighetsgrad för mig som endast har fjällvandrat en gång tidigare. Jag är dock helt införstådd med att vandringen kan bli tuff, inte minst psykiskt med tanke på att jag ska genomföra den helt på egen hand.

Livlig inledning
Långsamt vaknar jag upp ur mina drömmar. Jag vrider på mig i den smala sängen och blickar sömndrucket ut över rummet. Timmerväggar runt omkring mig, strumpor och underställ som hänger på tork, halvöppna ryggsäckar och ett virrvarr av kängor. Mina rumskamrater verkar redan ha gått ut för att äta frukost, men själv är jag nyvaken efter att ha sovit i nästan 11 timmar. Under gårdagseftermiddagen påbörjade jag min långa vandring i Abisko och vandrade oavbrutet hela eftermiddagen hit till Abiskojaure. Här somnade jag som en stock i stugan efter en intensiv dag med tåg, flyg, buss och vandring. Nu känner jag mig lugn och ordentligt utsövd. Idag kan äventyret börja på riktigt!

Framåt förmiddagen börjar jag inse vad folk menade när de, inför vandringen, sa att jag bitvis kommer att vara långt ifrån ensam så här under högsäsongen. Sträckan Abisko–Kebnekaise är nämligen den mest vandrade längs Kungsleden, något jag märker på att ”stigen” är flera meter bred och att jag hör eller ser människor i princip hela tiden. Med tanke på att Sveriges högsta berg finns några mil bort och att naturen är något av det vackraste jag har sett, är det inte särskilt svårt att förstå varför många väljer att vandra just här. Här går man med högresta bergstoppar och sjöar både invid leden och i fjärran. Vyerna är bitvis mycket vida och att vara ute på ett eget äventyr i den här bedårande miljön framkallar en härlig känsla av frihet. Jag känner mig priviligierad som har möjligheten att få uppleva allt detta fina i tre veckor framöver.

Framåt kvällen når jag Alesjaurestugorna, mäktigt belägna uppe på en bergsrygg som omges av klipphällar och vatten. Här får jag bo i en alldeles ”egen” stuga där jag efter ett bad i det iskalla vattnet lagar middag och sedermera somnar i fullkomlig tystnad.

Efterlängtad ensamhet
Efter ytterligare ett par dagars vandring, fyllda av trevliga möten med andra vandrare, sker en förändring i höjd med Singistugorna. Här viker nämligen Dag Hammarskjöldsleden av mot Kebnekaise Fjällstation. De som kommer norrifrån väljer ofta att precis här lämna Kungsleden, som efter vägskälet smalnar av till en liten stig. Under äventyrets fjärde dag får jag nu för första gången uppleva att vandra i total ensamhet under flera timmar. Det är precis vad jag har längtat efter och njuter av att strosa fram i en U-dal med eftermiddagssolen och en porlande jåkk som ständiga följeslagare vid min sida. När jag närmar mig Kaitumjaurestugorna, som är målet för kvällen, kommer jag upp på en höjd med mäktiga vyer över jåkkens forsande vatten och intilliggande fjäll. Från mitt avstånd liknar träden på andra sidan vattnet något man annars brukar se vid en modelljärnväg.

Härligt möte
– Nämen hej! Du ser trött ut; du kanske vill ha middag?

Anita, som är stugvärd i Kaitumjaurestugorna, har fått över lite mat sedan middagen och erbjuder mig nu att sitta ner tillsammans med henne och kollegan Robert. Pastaskruvar med köttfärssås och hembakat bröd har aldrig smakat godare, vilket givetvis har sin förklaring i min oerhörda hunger men också i att huvudingrediensen är köttfärs som Anita har torkat själv. Köttfärssås på konserv är nämligen för stadsbor, menar hon skämtsamt. Anita, Robert och jag sitter sedan ner och pratar en lång stund bland tomma fat och levande ljus. Här går det upp för mig hur närvarande jag är i samtalet, jämfört med hemma där jag garanterat hade tittat på min telefon av ren slentrian med jämna mellanrum. Här uppe är det bokstavligt talat meningslöst eftersom mobiltäckningen är lika med noll med min operatör. Känslan av ”här och nu” blir påtaglig och jag uppskattar ett enkelt samtal på ett helt annat sätt än hemmavid.

Dagstur till Skierfe
– Så sjukt högt det är, utbrister Tony med ett skratt.

Ytterligare några dagar har passerat och jag har gjort en tillfällig avstickare från Kungsleden - min första och enda under hela äventyret. Dagsturens mål har varit Skierfe, ett högrest fjäll känt för sin vertikala bergvägg. Hit har jag vandrat tillsammans med Mats och Tony som jag träffade i Sitojaurestugan kvällen före, och nu står vi och beundrar den svindlande utsikten med tappade hakor. Känslan av att se 700 meter rakt ned i Sareks nationalpark och känna vindens lätta sus i ansiktet framkallar ett adrenalinpåslag av Guds nåde! Vi är så högt upp att känslan närmast påminner om att befinna sig i ett flygplan; det är liksom svårt att ta in hur långt det är ner till marken. Vi fascineras av det vackra deltalandskapet långt där nere, som utgör en slags fristad för bland annat björn, lo och riktiga praktexemplar av Sarekälgar. Detta är utan tvekan en av de häftigaste naturupplevelserna jag har varit med om och på kvällen, i Aktsestugan, konstaterar Mats, Tony och jag att det var värt vartenda extrasteg att komma till Skierfe.

Från stugor till tält
Dagen därpå går vandringen vidare mot Pårtestugorna, för att morgonen därefter fortsätta mot Kvikkjokks Fjällstation. Kungsleden går nu ifrån vida vyer in i allt djupare barrskog. Under den sista milen innan Kvikkjokk följer jag en smal skogsstig som ringlar fram bland blåbärsris, granar, sjöar och myrar. Kontrasten är påtaglig mot de tidigare etapperna och det är riktigt mysigt att gå där och andas in den friska doften av barrträd. Tyvärr har vädret gjort en helomvändning och denna dag, äventyrets nionde, blir den första med ihållande regn och lite kallare luft. När jag trycker ner dörrhandtaget till Kvikkjokks Fjällstation är jag dyngsur från topp till tå, varför det känns extra lyxigt att jag just här kan ta resans första varma dusch. Dessutom hinner jag precis med att äta restaurangens lunch, vilken sedermera följs av trerätters middag och frukostbuffé. Stärkt av fjällstationens förstklassiga mat är jag redo att ta mig an nästa utmaning. Efter en kort båtfärd från Kvikkjokk inleds nämligen ett cirka 10 mils avsnitt som helt saknar fjällstugor. Det innebär att jag ska spendera några nätter i tält och eftersom detta avsnitt är Kungsledens minst populära, kommer jag dessutom möta betydligt färre vandrare än tidigare. Känslan att ge sig ut ensam här är både härlig och lite pirrig.

Nära till känslor
Vinden friskar i ute på fjället och regnet piskar mot mitt ansikte. Det är nu tre dagar sedan jag lämnade Kvikkjokk och tryggheten i fjällstugorna bakom mig – och jag gråter. Snyftandet har dock varken framkallats av att jag känner mig ensam, utsatt eller sorgsen. Det är bara det att här ute på fjället har jag kommit närmare mina känslor än vad jag någonsin har gjort tidigare. Den totala ensamheten har inneburit oceaner av tid att fundera över både stort och smått. Mest är det fina minnen som har dykt upp i mitt huvud – minnen som jag kan fundera kring hur länge som helst utan att bli avbruten. Det är så vackert och förlösande, att tårar rullar nedför mina kinder och blandas med de kalla regnstänken. Här uppfylls jag av en stor tacksamhet över mitt liv.

Härligt höstväder
När jag dagen därpå drar upp dragkedjan till tältet och tittar ut möts jag av en otroligt härlig syn. Kalfjället är dränkt i morgonsol och Vuonatjvikens vatten glittrar långt där nere. Det är nästan så att jag dansar ur tältet med Primuskök och frukosttillbehör i högsta hugg. Nu kan jag äta frukost i solen och hänga strumpor och andra blöta prylar på tork. Efter några kyliga dagar och en del regn kan jag nu åter vandra i shorts, trots att jag kommit halvvägs in i äventyret och augusti har övergått i september.

Efter en härlig dags vandring över grandiosa landskap, passerar jag Jäkkvik och slår upp tältet på kalfjället vid Pieljekaise nationalpark. Efter middagen sitter jag hopkurad och lyssnar till hur lågan från Primusköket värmer upp lite fjällvatten. Det vankas kaffe och chokladbit! Länge sitter jag sedan där och njuter av utsikten och känslan av hur kaffet sprider värme i hela kroppen. En otroligt behaglig känsla av harmoni infinner sig i varenda liten cell i kroppen. Enda smolket i glädjebägaren är frostnätterna. Timmarna efter midnatt har nämligen varit ganska ogästvänliga de senaste nätterna, eftersom jag dumdristigt nog har valt en lite för tunn sovsäck i jakten på smidigare packning. Därför har jag beslutat mig för att kommande natt får bli den femte och sista i tält. Det finns nämligen ett vindskydd i Sjnulttjie ett par mil bort och ytterligare ett par mil därifrån ligger obemannade Rävfallsstugan. Därefter börjar de bemannade fjällstugorna åter dyka upp utmed Kungsleden.

Nästa morgon rafsar jag ihop tältet och packar ner det i ryggsäcken en sista gång. Höstluften är härligt frisk och klar och morgonsolen värmer behagligt från den knallblå himlen när jag lämnar lägerplatsen. Dagens höjdpunkt blir lunchrasten som jag tar på ett stort stenblock precis vid strandkanten av en liten sjö, där den lätta brisen endast skapar lite krusningar på vattenytan. Natten i vindskyddet blir riktigt behaglig efter att jag har eldat i kaminen på kvällen.

Vilka tror vi att vi är?
När jag börjar vandra igen nästa morgon och rör mig längs en lång moränrygg med en härlig dal strax nedanför och högresta fjäll i fjärran, fastnar en låt med Bo Kaspers Orkester på skallen. ”Vilka tror vi att vi är?” frågar sig sångaren Bo Sundström och fortsätter: ”Här famlar vi omkring, och fattar ingenting.” Under vandringen har jag vid flera tillfällen funderat på vilka enorma krafter som har skapat fjällvärldens dramatiska landskap och hur extremt längesen detta måste ha varit. Det blir adekvat att ställa sig frågan vilka vi människor tror att vi är; vi som tar oss själva på alldeles för stort allvar och håller på att fördärva Moder jord för all framtid – på grund av egoism och kortsiktigt tänkande. Där och då blir det så tydligt att vi borde hysa en betydligt större vördnad och respekt inför vår planet med dess nuvarande och kommande generationer av djur och människor.

I det här skedet har jag inte sett röken av en enda människa på två dygn, trots att jag har förflyttat mig nästan fem mil under den tiden. Därför är det extra välkommet att se hur det ryker ur skorstenen på Rävfallsstugan när jag kommer dit. Kvällen blir bästa tänkbara; jag blir bjuden på stekt potatis och fläskfilégryta av mina trevliga rumskamrater, som besöker stugan över helgen och därmed har med sig gott om färsk mat.

Vacker final
De fem sista dagarna bjuds jag på solsken och naturgodis av finaste sort. Höjdpunkten är vandringen mellan Syterstugan och Viterskalstugan, där leden går från milsvid utsikt över snöklädda fjälltoppar in i den iögonfallande U-dalen kallad Syterskalet. Här går jag som i en lång korridor längs stigen, som kantas av enorma stenblock som en gång i tiden har rasat ner från branterna på båda sidor om mig. Väl framme vid Viterskalsstugan blir det påtagligt att säsongen nu sjunger på sista versen. Stugan har 24 bäddar, men här råder en märklig tystnad. Det är bara jag och två till som har kommit hit; en enorm kontrast mot den första natten i Abiskojaure för tre veckor sedan, då det var högsäsong och det sjöd av liv kring stugorna. Stillheten ger en insikt om att jag har varit ute på fjället ett bra tag och att äventyret är på väg att ta slut.

Den stora lättnaden
Nästa morgon är det så dags att ta sig an den allra sista etappen mot Hemavan.

– Jag kommer att ge dig en låt på vägen när du går - det är en liten tradition jag har, säger stugvärden Mia som sitter på farstutrappan till Vitersskalstugan.

När vi har sagt adjö hör jag blockflöjtstoner spela Nordmans låt ”Vandraren”. Medan tonerna hörs allt svagare bakom mig, fokuserar jag på att inte halka på de frostiga spängerna. Nu får inget gå fel.

Tre timmar senare har jag passerat skidbackarna i Hemavan och promenerar med ivriga steg mot en stor träportal som jag bara kan se baksidan av. När jag kommer upp jämsides och nyfiket tittar upp på de ingraverade bokstäverna infrias mina förhoppningar. Kungsleden, läser jag. Med en duns släpper jag ryggsäcken till marken. En känsla av lättnad, stolthet och fullkomlig lycka infinner sig, och i takt med det förvandlas mitt ansikte till ett enda stort leende.

Publicerad i Bike och XBike (2017)

SM i isbana körs på frusna vattendrag och kan närmast liknas vid roadracing med dubbdäck. Vi har varit på plats vid en av SM-seriens deltävlingar i Årsunda, där förare av alla de slag bjöd på tät racing och frossade i bredställ.

De fiskar som har räknat med en stillsam söndag i Storsjön den 21 februari, drabbas högst troligt av en smärre chock när klockan slår 12 på förmiddagen samma dag. Vid den tidpunkten hörs nämligen ett ursinnigt rytande när ett tiotal kopplingshandtag släpps ut på samma gång, varpå lika många dubbdäcksförsedda bakhjul svarvar djupa spår i sjöns istäcke. Till skillnad mot de häpna vattenvarelserna under ytan, har de drygt 500 betalande i publiken full koll på att det är AMF Årsunda som just har släppt iväg förarna i kvalheat 1 i årets första deltävling i SM i isbana – en tävlingsgren inom SVEMO som snabbt och enkelt kan förklaras som roadracing på is. Under dagen ska ett fyrtiotal motorcyklar, fördelade på åtta olika heat, köras med vidöppna spjäll runt en 1 070 meter lång bana som har plogats upp på isen.

– För att få tillstånd att arrangera en sådan här tävling måste isen vara minst 40 centimeter tjock. Dessutom måste det finnas snövallar/barriärer på 1x1 meter; först precis invid banan och sedan en lika stor snövall ett tiotal meter utanför den första. Snövallarna är till för att skydda förare och publik om någon skulle krascha, berättar tävlingsledaren för dagen, Mats Birgersson.

Att isen är tillräckligt tjock får vi en fingervisning om när vi vandrar med blicken över banområdet. Bredvid banan har arrangören plogat upp en stor bilparkering på isen och intill den ligger depån där förarnas ekipage står uppställda efter varandra i en prydlig rad. Mitt bland alla toppmoderna cross-och endurohojar hittar vi en gammal tvåtakts 500-gris, som för tankarna tillbaka till 1980-talet då motocrossbataljerna utkämpades av Håkan ”Carla” Carlqvist och company.

– Det är en Kawasaki KX 500 tvåtakt från 1997, men jag har ”retrokitat” hojen med tidsenliga dekaler och sadelöverdrag för att få den att se ut som en dito från 1989.  Hojarna var ju så sjukt snygga på den tiden, myser Kawans ägare Andreas Karlsson som berättar att han endast har testat isbana en gång innan dagens tävling.

Apropå ”Carla” och 1980-talet möter vi även en deltagare som har haft äran att både tävla mot dåtidens motocrosshjältar och dagens unga stjärnskott. Han heter Bo Högberg, är 51 år och tävlar för SMK Gävle.

– Jag började tävla i motocross som 12-åring och kör fortfarande, fast numera är det motionsåkning på kul. De största meriterna i karriären är nog vinsten i en VM-deltävling i stadioncross 1987 och en pallplats på SM i motocross. Hojen jag kör idag är en KTM 450. Den är helt original men jag kör med ganska hård fjädring och seg retur, eftersom man helst inte vill att motorcykeln ska börja att ”jazza” när det går så pass fort som det gör på isen, berättar Bo.

Vi behöver varken klia oss en eller två gånger i huvudet för att förstå vad herr Högberg syftar på. När det är dags för förarna att kasta ankare efter raksträckan har de flesta cross- och endurohojar nämligen hunnit komma upp i nästan 110 blås.

När heat 3 startar är det klassen MCS, MC med sidovagn, som ger sig ut på banan. Dessa hemmabyggda ekipage drivs allt som oftast av en 1 340 kubiks Suzuki Hayabusa-motor, som av det öronbedövande vrålet att döma plågas till bristningsgränsen. Efter avslutat heat tar vi ett snack med Team Andersson, bestående av föraren Daniel Andersson och burkslaven Thomas Andersson.

– Banan är väldigt skön att köra på men det går ”bara” i drygt 90 km/h på raksträckan. På tävlingen förra helgen i Hofors visade hastighetsmätaren nästan 200. Då pulserar adrenalinet skapligt när man lägger ner rumpan mot isen, säger Thomas som bedyrar att han inte kommer att sluta med motorsport förrän den dagen adrenalin finns att köpa på burk.

Team Andersson har kört tillsammans sedan 2012 och skruvar med sitt hemmabyggda ekipage gemensamt i Daniels garage hemma i Örbyhus. De får oftast svetsa och bocka till egna delar eftersom nästan ingenting finns att köpa färdigt till sidovagnsekipagen. Apropå förra helgens tävling fick de exempelvis utöka tanken med 1,5 liter, eftersom sju varv på den långa banan i Hofors hade inneburit soppatorsk med den gamla tanken. Under vintersäsongen kör Team Andersson ”allt som bjuds” i tävlingsväg och båda två menar att samarbetet är enormt viktigt för resultatet när man tävlar med sidovagn.

– Om Thomas inte är på sin vakt voltar vi redan i första kurvan, säger Daniel och vickar demonstrativt på hojen så att sidovagnens hjul med lätthet lyfter från marken.

– Det första vi gör när vi kommer till en tävling är att promenera runt banan, så att vi vet vilket spår vi vill hålla. När vi kör kollar jag på hojens position samt i vilken vinkel Daniel håller styret - och flyttar min kroppsvikt därefter. Om det exempelvis understyr in i en kurva kliver jag fram för att minska trycket på bakhjulet så att Daniel lättare kan åka på sladd och styra med gasen, förklarar Thomas.

Efter att förarna i de olika klasserna har kört två kvalheat vardera, är det dags för lunchpaus och plogning av banan. En härlig doft av kolgrillade hamburgare, kokt korv och kaffe sprider sig då över Storsjön. Vissa i publiken har även valt att tända en egen brasa invid strandkanten, där de grillar korv och njuter av en söndag i motorsportens och gemenskapens tecken. Lunchpausen är också det perfekta tillfället för både publik och förare att spana in de olika åkdonen och passa på att ställa en och annan fråga till förarna. Vi tar tillfället i akt att få en pratstund med tävlingens enda tjej, Josefin Hellbom ifrån Årsunda.

– Jag kör motocross i vanliga fall och kör isbana nu på vintern för att det är så himla kul. Innan den här tävlingen har jag bara tränat två gånger tillsammans med min pojkvän, Andreas Olsson, som för övrigt är den som fick mig att börja med motocross för två år sedan.  Jag har varit ganska snabb i starten idag, men sen tappar jag tid i kurvorna eftersom jag inte har hunnit slipa så mycket på körtekniken än, berättar Josefin.

När lunchpausen börjar lida mot sitt slut sprakar det till i högtalarna när dagens briljante speaker, Janne ”Nollåtta” Dahlstedt, åter tar ton och meddelar att det börjar dra ihop sig till finaler. I takt med att motorerna börjar varmköras strömmar publiken mot den stora snövallen utmed raksträckan - och snart går första finalstarten. I ett rafflande tempo fightas förarna om placeringarna och kommer in och ut ur kurvorna på bredställ, vilka får publikens ögon att skina ikapp med solen som tillfälligt tittar fram bakom molnen. Någon som tyvärr inte upplever samma eufori är Jesper Birgersson. Han krokar ihop med en annan förare i en av kurvorna och får känna på en mindre behaglig form av rumpmassage, när x antal finndubb river hål på såväl byxor som vänster skinka.

– Det var inte jätteskönt, men lyckligtvis hör inte sånt här till vanligheterna, säger Jesper med ett leende när han plåstras om av ambulanspersonalen på plats.

Resten av finalerna bjuder på bästa sortens underhållning och när målflaggan viftas över den sista hojen kan vi konstatera att vi har fått rejält med valuta för de 100 kronor som vi betalade i inträde. Det är sannerligen inte varje dag man står på första parkett och bevittnar hur såväl nybörjare som elitförare och ”gamla rävar” gör upp om placeringarna i en tävlingsform där blodigt allvar ute på banan varvas med en avslappnad och skämtsam stämning i depån. För alla med hojintresse utgör isbana ett mysigt ljus i vintermörkret.

Publicerad i Husbil & Husvagn (2015)

Han har världens största samling av ”Volvodroskor” och drar omkring på en Ford Campingvagn som är en av landets mest sällsynta husvagnar. Möt Anders Axelsson – Norrköpingssonen som lever efter devisen att gammal kärlek kan vara hur rostig som helst.

Han minns mötet med sin första ”Storvolvo” som om det var igår, trots att han bara var sex år gammal vid det tillfället. Det var på Lida Gård, belägen ett stenkast från Anders Axelssons barndomshem, som jordgubbsodlaren Bertil använde en Volvo Duett av 1965 års modell som arbetsfordon.

– Jag fick följa med som springschas när Bertil körde ut jordgubbar till olika butiker. Storvolvon som vi åkte i var gammal och sliten och jag minns att jag satt där i det nötta sätet och fantiserade om att renovera bilen, berättar Anders.

Som 10-åring fick Anders provköra den gamla bilen ute på Bertils gärden – en handling som för övrigt bör vara preskriberad vid det här laget. Den lille grabben blev givetvis stormförtjust av att ratta vrålåket men det var först ett par år senare som det avgörande ögonblicket kom; ögonblicket som skulle forma en stor del av Anders framtida liv. Det var när han satt och bläddrade i Ratten, kundtidningen för Volvo Personvagnar, som hans blick stelnade till på ett veteranreportage om en Volvo PV831.

– Jag blev helt såld. Jag tyckte bilen var så stor och praktisk och tänkte direkt att ”en sån ska jag ha”, säger Anders.

Volvo PV831 kallas även populärt för Droska eftersom den primärt användes som taxi förr i tiden - tack vare sittplatser för åtta personer. Anders hade råd med sin första Droska innan han hade fyllt 25; detta efter att ha sett en annons i tidningen Classic Motor och hostat upp 50 000 kronor. Vad som hände därefter är det ingen som riktigt vet. Glasklart är i alla fall att nitton Storvolvos från 1940-talet står hemma på Anders tomt i Norrköping, tillsammans med ett tjugotal andra Veteranvolvos. Drygt hälften av bilarna är besiktade och körklara. Bruksbilen framför andra är en PV831 från 1953 – egenhändigt ombyggd med modern dieselmotor från en Mercedes. Men hur kommer det sig då att en Storvolvo-tokig man i sina bästa år går och köper en husvagn?

– Campingveteranernas dåvarande ordförande var svårt sjuk och hade en Ford Campingvagn från 1949 som han ville skulle hamna hos någon som samlade på svenska äldre bilar. Jag visade mitt intresse eftersom husvagnen var byggd i Norrköping på 1940-talet och jag blev till slut utvald att få köpa den, berättar Anders.

Ford Campingvagnar tillverkades av Industri AB Thor i Åby, beläget endast fyra kilometer från samhället där Anders är uppvuxen. Företagets primära inriktning var att tillverka bussar, tunga släp och karosser till lastbilar men 1949 började man även tillverka husvagnar, i huvudsak för åkeriägare. Namnet Ford Campingvagn kommer sig av att vagnen såldes genom Fords återförsäljare och den tillverkades i två varianter som kort och gott kallades för Typ 1 och Typ 2. Den förstnämnda var knappa metern kortare och försedd med två bäddar medan den sistnämnda hade fyra bäddar. Husvagnarna byggdes endast i ett 30-tal exemplar fram till 1955. Så vitt Anders vet finns endast tre vagnar kvar ”i livet” idag, varav alltså Anders äger en av dem - en Typ 2 av 1949 års modell. När husvagnen kom i Anders ägo för ett par år sedan fixade han elen till bakljusen och registreringsbesiktade den, med syftet att ta ut den gamla klenoden på vägarna.

– Hittills har jag dragit vagnen till Classic Motor Festival i Ånnaboda och mässan Hus på Hjul i Norrköping men det blir nog åtminstone ett par turer till innan året är slut. Jag är särskilt förtjust i de stora sofforna där vi har kunnat sitta ett helt gäng på kvällarna och snacka skit och lyssna på handvevad grammofon, berättar Anders med ett leende.

Inledningsvis hade han tänkt renovera såväl interiör som exteriör men nästan alla som kikar in i vagnen blir charmade av originalskicket och har tipsat Anders om att behålla den precis som den är. Och eftersom dragbilen är en rostig Volvo PV60 av 1946 års modell kanske husvagnen matchar dragbilen bäst i sitt nuvarande, slitna skick.

Till vår stora förtjusning får vi hänga med en sväng i Anders PV60 med Ford Campingvagnen på släp. Efter att Anders har värmt upp motorn litegrann genom att gasa försiktigt på tomgång äntrar vi så vägen. Den sexcylindriga sidventilaren spinner som en katt och Anders lägger med van hand i tvåans växel med hjälp av staget på ratten. När det blir dags att svänga av stora vägen och in på en grusväg petar Anders på ett litet reglage på instrumentbrädan varpå en orangefärgad körriktningsvisare fälls ut på vänster sida. Han lägger i ettans växel och ger ordentligt med gas uppför den relativt branta backen. Färden går hur stabilt som helst – ända till växeln hoppar ur. Anders är dock kolugn och petar tålmodigt i ettan på nytt. Sedan säger han:

– Även om något skulle gå sönder under färden är jag aldrig orolig. Det är bara stanna till, plocka fram verktygslådan och meka i en kvart så är problemet oftast löst. En ny bil däremot kan drabbas av datafel och behöva bärgas från platsen; det är mest krångel med ny teknik i bilar.

Och vem kan egentligen säga emot Anders – han tycks ju klara sig utmärkt med sina gamla trotjänare? Bruksbilen, Volvo PV831 -53, har han exempelvis kört över 25 000 mil, och många fler lär det bli. För att inte tala om husvagnen som har alla originaltillbehör intakta, nästan 66 år efter att den tillverkades. Det är kanske bakåtsträvande att hävda att det var bättre förr, men det verkar i alla fall som att gammal kärlek visst kan rosta. Den som tvivlar på den saken bör slå ett getöga på Anders Axelssons bedårande ekipage.

Publicerad i Sjöräddningssällskapets tidning, Trossen (2017)
Foto: Peter Holgersson

Familjen Holmstrand hyrde en stuga i Gryts skärgård för att njuta av sol, bad, fiske och upptäcktsfärder. Men de hann knappt installera sig på ön, innan en olyckshändelse förvandlade den östgötska skärgårdsidyllen till skräckens högborg.

Det var läget i Gryts skärgård som lockade mest. På datorskärmen hemma i Linköping såg familjen Holmstrand en röd stuga med vita knutar, belägen på en udde några meter från havet. De bestämde sig med ens. Stugan på Fångö skulle bli familjens semesterparadis under en veckas tid till sommaren.

– Fångö verkade vara en ganska stor ö där det skulle finnas mycket att göra för oss. Vi planerade bland annat att plocka blåbär, besöka öns koppargruva och njuta av tomtens strandnära läge, berättar Linnea Holmstrand, mamma i familjen.

Almanackan visade lördag 30 juli och solen stod redan högt på himlen när Linnea, hennes make Anders samt deras barn Atle och hans lillebror Elvar klev ombord på stuguthyrarens båt vid Fyrudden. De satte kurs mot Fångö. Även om stugan och dess omgivningar hade sett ljuvliga ut på bilderna, överträffades nu alla förväntningar. Huset låg på en liten kulle med bedårande utsikt över Gryts kobbar och skär. En idyll i ordets rätta bemärkelse.

– Det var så vackert och helt perfekt för oss. Tomten erbjöd gott om utrymmen för pojkarna, det fanns en stor brygga nedanför huset och de fina trädgårdsmöblerna inbjöd till att sitta utomhus och äta. Vi kände nog allihop att detta skulle bli toppen, berättar Anders.

Uthyraren bjöd på en rundvandring på tomten och visade den motorbåt som hörde till stugan. Han berättade även att han under eftermiddagen skulle lämna ön en stund för att åka in till fastlandet. Nöjda och belåtna kånkade familjen Holmstrand in sin packning i stugan. Sedan åt familjen spaghetti och köttfärssås ute i trädgården, varpå barnen ville utforska tomten.

14.20 Pojkarna begav sig ner till vattenbrynet
Atle och Elvar, då fem respektive tre år, begav sig ner till vattenbrynet med sina håvar.

– Vi tänkte att om fiskarna simmade vilse kanske vi skulle kunna fånga dem. Men det kom mest vatten och små stenar och gammalt skräp i håvarna, förklarar Elvar.

– Och massor av sjögräs! lägger Atle till.

Bröderna sprang runt i bara kalsongerna och njöt till fullo av friheten i skärgården. Linnea höll lite koll på pojkarna medan Anders satt kvar vid bordet för att förbereda ett par fiskespön. Efter en stund övergav Atle sin håv för att klättra upp på en stor sten en bit längre upp på tomten. Sedan hoppade han ner i gräset igen.

14.28 Skriket kom som en blixt från klar himmel
Det hysteriska skriket kom som en blixt från klar himmel.

– Jag förstod direkt på Atles skrik att något var fel. Han har hög smärttröskel och har knappt reagerat på exempelvis getingstick tidigare, berättar Anders.

Linnea skyndade fram för att se vad som hade hänt. På Atles vrist syntes två små hål som satt bredvid varandra på knappt två centimeters avstånd. Det rann blod från dem. Linnea insåg med ens att det var ett bett från en huggorm, trots att någon sådan inte syntes till.

– Jag sa till Atle att han nog hade blivit stucken av en geting eftersom jag inte ville stressa upp honom mer än nödvändigt, säger hon.

Varken Linnea eller Anders hade någon tidigare erfarenhet av huggormsbett. Ändå insåg de vikten av att hålla Atle i stillhet för att inte påskynda spridningen av giftet. Linnea hjälpte därför sin son upp till huset för att lägga honom i soffan.

14.38 Atles tillstånd började försämras
Det dröjde bara tio minuter innan Atles tillstånd började försämras. Första symptomen, näst efter smärtan, var att hans röst blev svagare. Därefter började den lille pojken kräkas i kaskader. Hans ansikte blev kritvitt och svullnade så att läpparna liknade prinskorvar. Samtidigt blev smärtan i vristen värre. Anders gick ut på tomten där det var bäst telefonmottagning. Efter att ha läst om huggormsbett på 1177.se i sin telefon ringde han Giftinformationscentralen. Uppmaningen därifrån var inte vad en förälder vill höra.

– När jag beskrev hans symptom sa de bara ”Lägg på luren och ring 112”, säger Anders.

På den nyss så idylliska ön spred sig nu rädslan. Samtidigt gick det upp för föräldrarna att de för tillfället saknade båtskjuts till Fyrudden. Eftersom de ännu inte hade hunnit testa den lilla motorbåten som hörde till stugan, tog de beslutet att inte försöka ta sig till fastlandet för egen maskin. De var tillfälligt strandsatta på ön.

14.40 Jourtelefonen i Arkösund ringde
Sjöräddningssällskapets jourtelefon i Arkösund ringde klockan 14.40. Sebastian Wigmo hade skepparjouren och tog emot samtalet. Fem minuter senare gick de två dieselmotorerna på Rescue Ingegerd Ramstedt för full maskin när sjöräddarna lämnade bryggan i Arkösund. Ombord fanns förutom skepparen Sebastian Wigmo också räddningsmännen Christer Falk, Meg Wigmo och Jan Wigmo. Larmet hade prioritet 1 vilket innebär fara för liv. På vägen ut rådgjorde besättningen via telefon med ambulanssjukvårdarna på fastandet. Frågan var om de skulle ta vägen förbi Fyrudden – en omväg på åtminstone fem minuter – för att hämta upp ambulanssjukvårdare, eller åka direkt mot ön och hämta pojken. De enades om att tidsbesparing var A och O. Färden gick således rakt mot Fångö, en sträcka på cirka 20 distansminuter.

– Vi var oerhört noggranna med att förvissa oss om exakt till vilken brygga vi skulle, för att inte tappa tid. Eftersom Christer körde kunde jag både dubbel- och trippelkolla stugans position med de skärgårdsbor som finns på vår lista över viktiga telefonnummer, berättar Sebastian Wigmo.

Samtidigt på Fångö hade Linnea lagt Atle i stabilt sidoläge efter råd från SOS Alarm.

– Jag frågade gång på gång: ”Atle, är du vaken?” och bad honom klämma på min hand då och då. För mig var det viktigt att han inte skulle bli medvetslös eftersom han då troligen skulle bli ännu sämre. Jag var så himla rädd att han skulle gå ifrån oss, säger Linnea tyst.

– Jag ville bara sova och tyckte mamma var så jobbig som tjatade på mig hela tiden, minns Atle.

15.00 Varje minut kändes som en evighet
Varje minut kändes nu som en evighet. I syfte att inte göra Elvar alltför orolig satte Anders honom i arbete med att hjälpa till med packningen och spana efter sjöräddarna. Under tiden satt Linnea vid Atles sida och förde en kamp mot den medvetslöshet som sonen sjönk allt djupare in i. Men så till slut hördes ett dovt muller som kom allt närmare. Klockan 15.20 hoppade Sebastian Wigmo iland på Fångö och sprang upp mot stugan. Atle bars sedan ner till Rescue Ingegerd Ramstedt och kördes tillsammans med övriga familjen i ilfart till Fyrudden där ambulansen väntade.

– Vi gav syrgas, tog puls och blodtryck samt höll benet i högläge. Och så såg vi till att hela tiden hålla kontakten med Atle så att han skulle hålla sig vaken, berättar Meg Wigmo.

– Vetskapen om att Atle var i trygga händer lugnade oss en aning. Sjöräddarna var så proffsiga och arbetade lugnt och metodiskt, säger Linnea.

I land tog ambulanssjukvårdarna vid och körde Atle till Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Linnea åkte med, och beskriver de knappa fem milen som en av de längsta resor hon gjort. Hon satt i passagerarsätet medan Atle låg på båren bak i ambulansen och kräktes. Ambulanssjukvårdaren hade telefonkontakt med sjukhuset för att rådgöra med personalen där om Atles allt sämre status, samtidigt som ambulansföraren kämpade mot sommartrafiken på väg 209.

Atle blev kvar på sjukhuset i fem dagar och flyttades mellan vanlig vårdavdelning och intensiven eftersom hans blodvärden var dåliga och det fanns risk för inre blödningar. När Atle skrevs ut hade han fortfarande svårt att stödja på foten.

I januari är det en pigg och nyfiken sexåring som återser de frivilliga sjöräddarna i Arkösund. Atle och Elvar får sitta i knät på sjöräddarna när de kör båten. Medan motorerna mullrar får barnen prata med varandra via båtens kommunikationssystem. Atle inspekterar noga all teknik och utrustning ombord.

- Förra gången jag var här såg jag bara golvet och taket. Då var jag så trött, säger han, och provligger båren som han transporterades i ett halvår tidigare.

Om bröderna Holmstrand är rädda för ormar numera? Knappast.

– Ett par veckor efter olyckan var vi vid sjön Tåkern, där barnen såg en snok. Jag blev jätteskärrad men Atle och Elvar tyckte bara att ormen var intressant. En tid senare nämnde även någon i vår närhet att man kanske borde slå ihjäl den stora huggormen på Fångö. Det tyckte absolut inte Atle, berättar Linnea.

– I så fall skulle det vara bättre att lägga huggormen i en påse med jord och växter och skicka den till Skåne, menar Atle.

De lärdomar familjen Holmstrand har dragit från olyckan är att ett huggormsbett kan vara förenat med livsfara - och att insjuknandet kan gå otroligt fort. Därför är det av högsta vikt att omedelbart ringa 112 eller Giftinformationscentralen. Inför framtida utflykter kommer även Linnea och Anders studera kartan noggrant för att kunna uppge sin exakta position om något oförutsett skulle ske. I övrigt kommer familjen fortsätta vistas i naturen precis som tidigare.

– Vi har förstått att det är ytterst sällsynt att råka ut för sådant här, så vi vill inte begränsa oss. Förhoppningsvis kan vi även återvända till Gryts skärgård och Fångö framöver. De som hyrde ut huset var så fina mot oss och trots olyckan blev vi helt fästa vid Fångös underbara natur, säger Linnea.

Fotnot: Att stickhålen från bettet satt på nästan 20 millimeters avstånd tyder på att det var en bjässe till orm som bet Atle. Normalt avstånd mellan dessa hål är 6 – 9 millimeter.